Ack, en dag skall vi vakna upp ur dvalan.
Och finna att vårt liv är blott en dröm.
Som tidlöst flyta kring i stjärneström.
Och våra hesa stämmor har ej talan.

I våra tunga bojor skall vi slita.
Och i förtvivlan rispa upp vår hud.
Som såras till en sargad törneskrud.
Med taggtrådsstjälk och blomster, röda, vita.

Dit inget solsken når, där är du fången.
Ända tills den dag du slår dig fri.
Och vaknar ur din djupa apati.
En dag min vän, är dvalans tid förgången.

Ack, vi skall vakna ur naiviteten.
Som livets kraft så milt har givit oss.
Då ska vi vakna upp och börja slåss.
Mot all vår plåga, smärtan, verkligheten.

Tills dess,

Sov, du lilla videung.