Kapitel 6 – Den bästa vännen

Marcus svängde in på en bensinstation utanför Karlstad och parkerade intill dieselpumpen. Varningslampan i bilen hade blinkat i flera mil och han visste att bränslet inte skulle räcka länge till. Han stoppade in sju hundra kronor i sedelautomaten och fyllde tanken med diesel. 
E18 mot Segmon, hoppas det fortsätter vara lite trafik, tänkte han och visste att det skulle behövas ett mirakel för att den önskan skulle gå i uppfyllelse. Klockan hade hunnit bli 8 och bilisterna hade vaknat upp, beredda på att antingen bromsa upp trafiken eller försöka tränga sig före alla andra till målet.

Ungefär en timme senare svängde Marcus upp på väg 45 i Segmon. Han tyckte det var skönt att slippa fler vägbyten och såg fram emot att få ta det lugnt och fokusera på något annat än att inte missa den nästa avfart. Med sin nyfunna tid att lägga på annat bestämde han sig för att ringa nästa person han skulle besöka, Jonas.
- Hej, svarade Jonas. 
- Hejsan, sa Marcus glatt. 
- Hur är det? Frågade Jonas och hostade. 
- Det är som det är. Jag är på väg till Göteborg för att träffa dig nu. 
- Va? Frågade Jonas och tvivlade på att han hört rätt. 
- Jag är på väg 45 till Göteborg nu. Har bara typ två timmar kvar, sa Marcus och stängde av 
stereon.
- Okej… sa Jonas utan att egentligen förstå någonting. 
- Kan vi träffas någonstans eller? Jag tror inte jag hittar hem till dig helt själv, sa Marcus och fnissade. 
- Javisst, vart hittar du då? Frågade Jonas och skrattade. 
- Typ… Ingenstans egentligen, men typ, centralstationen är väl ganska enkel att hitta? Frågade Marcus. 
- Ja, det är den, men ring när du snart är där då, sa Jonas. 
- Okej, då hörs vi snart då, sa Marcus och log. 
- Ja, det gör vi. Puss. 
- Puss puss, sa Marcus och avslutade samtalet.

Marcus kom in i Göteborg klockan 11.30. Han knappade in Göteborgs Centralstation som slutstation i navigationssystemet och ringde upp Jonas. 
- Hej, nu är jag alldeles strax där. 
- Okej, då går jag ner nu då, svarade Jonas och Marcus hörde att han lät nervös. 
- Gör det du. Jag åker i en svart Mercedes Benz E320, sa Marcus. 
- En svart bil alltså, sa Jonas som inte kunde något om bilar. 
- Ja, svarade Marcus och skrattade. 
- Ses snart, sa Jonas och lade på.

Marcus var nervös. Det var första gången han skulle träffa Jonas och han hade tidigare endast sett foton på honom. Tänk om han inte skulle känna igen honom? Tänk om inte Jonas skulle känna igen honom? Marcus tvingade undan alla nervösa tankar och mindes vad psykologen sagt under ett av hans många möten under Aspergerutredningen, ”fokusera på annat då du blir nervös”. Lätt för henne att säga hade han tänkt då hon sagt det, men nu märkte han att det faktiskt fungerade. Dessutom hade Jonas en mycket säregen stil vilket borgade för att han skulle vara lätt att känna igen.

Bilen svängde in på en fickparkering utanför centralstationen och Marcus kunde se Jonas stå lutad mot väggen alldeles intill entrén. Han syntes väl med sitt rosafärgade hår, kritvita hud och helsvarta kläder; tajta stuprörsjeans och huvtröja. Oron att inte känna igen honom kändes plötsligt väldigt obefogad. Så det var alltså så här hans bästa vän såg ut i verkligheten, tänkte Marcus och synade honom nedifrån och upp. Marcus klev ur bilen och gick fram till Jonas. 
- Hej, sa Jonas och tittade nyfiket på Marcus. 
- Hej, svarade Marcus och tittade blygt ner i marken. 
- Kom igen, här kan vi inte stå hela dagen, sa Jonas och tog Marcus i handen. 
- Nej det har du rätt i, damerna först, svarade Marcus och nickade mot bilen. 
- Jättekul, sa Jonas och skrattade, var har du din chaufför då? 
- Jag har väl eget körkort, sa Marcus för att folk omkring honom inte skulle förstå att han bara var sjutton år. 
- Körkort? Sa Jonas frågande, medan Marcus tryckte in honom i framsätet och stängde dörren. 
- Ja, körkort, svarade Marcus då han satt sig bakom ratten och stängt dörren. 
- Okej, sa Jonas ironiskt och såg frågande på Marcus. 
- Jag ska berätta, säg bara vart vi ska, sa Marcus och startade bilen.

Under ett par minuters åktur hann han berätta en snabbversion av hela förloppet som lett fram till att han nu satt där med Jonas bredvid sig. För en gångs skull hade Jonas varit tyst och lyssnat och Marcus slogs av hur ovanligt det var att han själv tog någon plats i deras samtal. Under tiden han berättade tittade han till och från på Jonas som stirrade på honom med någon slags blandning av förtjusning och förfäran i ansiktet. Det var svårt för Marcus att inte tolka ansiktsuttrycket som att Jonas var imponerad och lite avundsjuk. Han visste att alla de sjukdomarna Jonas haft under all den tid de känt varandra hade låst honom till stor del vid hemmet. Lite på samma sätt som Marcus själv hade varit låst till hemmet eftersom han var så ensam som bög i småstaden Östersund och ännu mer i byn Bräcke. Jonas bodde förvisso i Sveriges näst största stad, men att vara kroniskt sjuk och fast hemma hade gjort honom precis lika beroende av internetvänner som Marcus. Med den förförståelsen var det lätt hänt för Marcus att se önskan om att göra samma sak i Jonas ögon.

De nådde gästparkeringen utanför Jonas hyreshus och Marcus snörade ihop sin berättelse. 
- Men… sa Jonas och vart avbruten av Marcus. 
- Du får inte säga till någon att jag är eller har varit här för då förstör du allting, sa Marcus och såg Jonas allvarligt i ögonen. 
- Självklart inte, svarade Jonas och klev ur bilen.

Jonas hade nyligen flyttat hemifrån och hade nu en liten enrummare med kokvrå. Marcus hängde av sig sin jacka på en rosa krok och såg sig förtjust omkring i den lilla lägenheten. Det var inrett med massor av naturnära färger och Jonas hade mycket gamla saker som gjorde att den lilla ytan kändes väldigt trång och lite sliten, men samtidigt mysig. Han föreställde sig att det var så här det såg ut hos rödvinsvänstern på Södermalm i Stockholm eller hemma hos en hippie. Han svepte sin blick över lägenheten och vidare till Jonas som stod i dörröppningen till hallen. Plötsligt kunde Marcus se honom i hippieutstyrsel och blommor i håret och brast ut i ett stort leende medan han skrattade inombords åt den mentala bilden.
- Du har det ju riktigt fint här, sa han och satte sig ner på en barstol som stod vid det höga matbordet. 
- Nej, inte egentligen, men det duger. Ingenting är värre än att bo kvar med mina föräldrar, svarade Jonas och satte sig på en barstol på andra sidan bordet. 
- Vill du ha något? Är du inte hungrig? Fortsatte Jonas gästvänligt.
- Nej jag är inte hungrig, jag drack te hos Felix, sa Marcus. 
- Du dricker ju inte te, påpekade Jonas och tittade på Marcus med ett finurligt flin.
- Nej just det. Sa jag att jag drack te? Jag menade att jag värmde fingrarna på koppen, sa Marcus och skrattade högt. 
- Du verkar ju så glad… sa Jonas och såg ledsamt på Marcus. 
- Tro mig, skenet kan bedra älskling.

Marcus gick fram till Jonas och gav honom en kram. Hans svartklädda kropp kändes tanig i hans famn och Marcus kunde inte låta bli att klämma försiktigt på hans beniga armar. Människan är ju bara senor och ben, tänkte han och började genast fundera på om detta var sjukdomarnas verk. Han drog sig till minnes att Jonas alltid hänvisat till dåligt immunförsvar varje gång hans hälsa kommit på tal för att sedan byta ämne. Detta gjorde att ytterligare frågor kändes påträngande, så Marcus bestämde sig för att inte fråga.

De stod länge och höll om varandra innan Marcus slutligen släppte taget och backade undan. 
- Jag älskar dig, det vet du ju, och du är tamejfan min bästa vän, sa Marcus och såg på Jonas. 
- Jag älskar dig med, svarade Jonas och fnissade. 
- Kom, sa Marcus och lade sig ner i Jonas soffa. 
- Vadå? Frågade Jonas och stirrade på Marcus som ockuperade hela hans lilla tvåsitssoffa. 
- Men lägg dig här bredvid mig, sa Marcus fnissande och gjorde plats åt honom.

Marcus höll om Jonas där dom låg och skedade i soffan. Jonas kropp var kall till en början, men blev snabbt uppvärmd av Marcus. Det kändes skönt att hålla om en kille och det kändes skönt att den personen var någon han känt under en så lång tid och var så förtjust i. Marcus tänkte på vilken fantastisk person Jonas var, hur han förvisso ofta var nedstämd och delaktig i alla former av drama, men han var samtidigt otroligt älskvärd när han väl var glad. Här låg han nu med denna fantastiska människa tätt intill sig och Jonas verkade ha blivit glad av att få besök av honom. Det gjorde Marcus glad och efter bara ett par minuter somnade han in medan han söp in Jonas doft från hans nacke.

Det var relativt mörkt i lägenheten när Marcus vaknade. Jonas låg inte längre bredvid honom. Han hade nu en filt över sig. Han såg ut över den mörka lägenheten och såg ett ansikte upplyst av en vit skärm. Jonas satt på en av barstolarna med en bärbar dator på bordet. Genast återkom de positiva känslorna han hade somnat med. Där satt han, Jonas, hans bästa vän. Hur länge har jag sovit egentligen? Tänkte Marcus oroligt när han insåg att han hade en resplan och deadline att förhålla sig till. Han drog av sig filten och satte sig upp i soffan.
- God morgon sötnos, sa Jonas och vände sig om mot Marcus. 
- God natt snarare, sa Marcus och gäspade. 
- Nej då, klockan är bara tio, sa Jonas och satte sig bredvid Marcus i soffan. 
- Det är ju jättesent! Jag måste åka, sa Marcus förskräckt och reste sig upp. 
- Nej inte redan, sa Jonas och drog ned honom i soffan igen. 
- Jo, jag måste, men jag måste äta också, så du kan väl följa med på McDonald’s? Uppmanade Marcus med en bedjande blick. 
- Mm, svarade Jonas besviket och klev upp från soffan. 
- Gubben då… sa Marcus, klev upp och kramade om honom. 
- Ja, kom så går vi, sa Jonas och drog på sig sin jacka.

Marcus tog ner sin jacka från den rosa kroken på väggen och drog den på sig. Han såg ut över lägenheten och mindes hur de alldeles nyss legat och skedat där i soffan. Jonas ögon glimrade i skenet från taklampans ljus och Marcus insåg när han tittade in i dem att hans första och enda besök hade kommit att handla enbart om honom själv. Den pliktkänslan han vanligtvis kände när de chattade eller pratade i telefon hade försvunnit. Den där känslan inom honom som sa att han måste hålla tillbaka och låta Jonas ta plats för att han är en skör viol som har nog med sina egna bekymmer. Marcus överfylldes av dåligt samvete när han tänkte på det. Han ställde sig frågan hur han kunde vara så egoistisk att han hade lyckats göra allting till att handla om honom själv när de äntligen för första gången möttes. Efter att allt det här var över skulle Jonas vara den som skulle leva vidare och leva på minnet av det här besöket. Ändå hade Marcus lagt sitt livs börda på hans axlar och var nu redo att bara lämna honom ensam.

De svängde in på McDonald’s Drive In ett par minuter senare och beställde mat. Marcus parkerade och de satt i bilen och åt. Han visste inte vad han skulle säga så han passade på att försöka väga upp för att allt fokus legat på honom hittills och bad Jonas berätta om sitt liv. Han fick höra om lägenheten, konflikten med föräldrarna, men framförallt fick han än en gång höra om det senaste kring av- och påförhållandet med Samuel. De två var fortfarande inte tillsammans igen och Jonas hade fått reda på att Samuel haft sex med någon annan. Att höra om allt som tyngde honom gjorde det inte lättare för Marcus att leva med att han bara lämnade Jonas ensam kvar med sina problem. Han tänkte att han ändå inget kan göra nu. Att det är för sent för honom att ändra sin plan.

Jonas pratade på tills Marcus hade kört de tillbaka till hans hus och svängt in till kanten på gatan utanför hans port.
- Jag älskar dig Marcus, du får, vad du än gör, aldrig glömma bort det, sa Jonas och såg Marcus djupt i ögonen. 
- Jag älskar dig med älskling, jag kallar dig inte min bästa vän utan anledning, svarade Marcus.

Jonas gav Marcus en kram och klev ur bilen.
- Gör nu för fan inget dumt, sa Jonas när han stack in huvudet genom dörröppningen. 
- Nej då, det gör jag väl aldrig, svarade Marcus. 
- Nej verkligen inte… sa Jonas och himlade med ögonen. 
- Hej då Jonas, vi… Hörs, sa Marcus och hörde sig själv tvivla på sina ord. 
- Hej då… sa Jonas sorgset och stängde dörren.

Det kändes inte bra i Marcus då han körde iväg och lämnade Jonas ledsen bakom sig. Men nu hade han i alla fall gjort en av de viktigaste sakerna i sitt liv, han hade träffat Jonas, hans bästa vän. Bara detta faktum gjorde att det negativa vägdes upp av betydligt större positiva känslor. Han hoppades att Jonas skulle klara sig själv när han var borta. Mercedesen gled ut på motorvägen för fortsatt färd mot Halmstad. Det var mörkt och de andra bilarnas röda bakljus lyste vackert i mörkret när han körde förbi dom, en efter en.