Kapitel 9 – Le Grand Finale

Marcus tömde upp godiset han köpt i en skål och ställde fram två glas på soffbordet. Han hade funnit sig tillrätta och kände sig som hemma där han satt i soffan med Oliver. Egentligen brydde han sig inte alls om filmen, inte om godiset och inte om läsken. Det enda han brydde sig om då han satt där i Olivers famn var att försöka tänka ut en fortsättning. Han hade skrivit sitt liv de senaste dagarna. Skulle han verkligen låta någon annan få skriva fortsättningen? Svaret var nej. Att klara sig ur det här var hans mål. Inte att bli tagen av polisen och sedan hemskickad.

Danmark… tänkte han. Han visste inte riktigt hur lagarna fungerade, men om han kunde ta sig över till Danmark, kunde verkligen den svenska polisen komma åt honom då? Det fanns inte mycket tid och om han ville få en fortsättning var han tvungen att fatta ett beslut snart. Marcus ville ha en fortsättning. Den personen som ville ta livet av sig för två dagar sen fanns inte längre. Han brydde sig inte om sina problem. Det kändes som om han hade lämnat sina problem bakom sig, en efter en. Att det var jobbigt att leva visste han, men han kunde stå ut med det. Han kunde leva utan lägenheten i Östersund. Han kunde leva utan betyg i skolan. Och slutligen kunde han leva utan Felix. Det spelade ingen roll att Felix älskade någon annan, det spelade ingen roll att han inte var bra nog för Felix, det spelade ingen roll därför att Felix bara var en person och det fanns flera miljarder människor i världen som antagligen tycker just hans sätt att vara är det bästa. Nåja, flera miljoner människor i alla fall. Nej tack, han behövde inte vara älskad av Felix. Om Felix inte såg hur underbar han var så var det Felix förlust, inte hans egen.

Men samtidigt som han ville fortsätta leva ville han inte åka hem till Östersund. Den tiden var förbi. Det han istället ville var att bo med sina vänner Oliver och Jonas. Att ha den friheten han haft de senaste dagarna. Ingenting skulle få förstöra den friheten, det var en sak han var säker på. 
- Jag måste åka vidare, sa Marcus då filmen var slut. 
- Åka vidare? Frågade Oliver förvånat. 
- Ja, du vet, vidare… Vidare i livet, svarade Marcus och log mot Oliver.

Marcus hade inte berättat om sin plan att ta livet av sig för Oliver, något han nu var glad över då han hade lagt den planen helt åt sidan. Den nuvarande planen var att ta sig över till Danmark, sedan ligga lågt i ett par dagar eller veckor och slutligen åka tillbaka till Oliver. Han behövde inte planera mera då han skulle ha massor av tid på sig att planera i Danmark. 
- Okej… sa Oliver aningen besviket, men log ändå.

Marcus tog en godisbit att tugga på medan han tog på sig sina ytterkläder. 
- Tiden tar snart slut förstår du. Om inte annat kommer du förstå om ett par dagar, sa Marcus då han tagit på sig kläderna. 
- Jag litar på dig, sa Oliver och kramade Marcus en sista gång innan han lämnade huset.

Marcus slängde in väskan i bagageutrymmet och satte sig i förarstolen. Klockan på hans mobiltelefon visade 19.46 då Marcus startade bilen och med en rivstart lämnade Trelleborg. 
Oliver var lämnad bakom honom och Marcus saknade honom redan. Det kändes inte rätt att lämna Oliver, och det hade inte känts rätt att lämna Jonas, men ändå hade han gjort det. Han hade en plan, och han skulle hålla sig till planen, vad som än hände, och vad han än kände. 

Snabbt körde han om bil efter bil på motorvägen. En bilist från motsvarande körriktning blinkade med helljuset och Marcus antog att det bara var en älg eller någonting där framme så han brydde sig inte om att sakta ner. Sånt varnades det för hela tiden uppe i det viltrika Jämtland. Mer hann han inte tänka innan det uppenbarade sig en fartkontroll framför Marcus ögon. Han kunde inte tro att det var sant. Snabbt försökte han komma på vad han skulle göra. Kanske jag ska stanna, de kanske bara ger mig fortkörningsböter… Nej, de kollar alltid körkortet… Efter den tanken bestämde sig Marcus för att helt enkelt köra vidare trots polisens tydliga signaler om att svänga in till kanten. Han såg i backspegeln två polisbilar slå på sirener och köra snabbt efter honom.

Det här var inte sättet han ville sluta, han ville sluta på sitt vis. Marcus gasade på ytterligare och närmade sig 200-sträcket på hastighetsmätaren. Han susade förbi bil efter bil med polisbilarna tätt efter sig. Om jag bara tar mig över Öresundsbron, tänkte Marcus desperat. 
Marcus körde förbi Malmö och svängde in på motorvägen mot Öresundsbron. Det är inte långt kvar nu, kom igen, tänkte han då han körde i full fart mot bron.

Han såg bron tydligare och tydligare och uppfattade när han kom närmre att början av bron var avspärrad av flera stycken polisbilar. Han vart helt förvånad, de hade ju precis fått syn på honom, hur kunde de möjligtvis ha hunnit spärra av? Det krävdes en ny lösning, men det fanns inga lösningar på detta problem, han var tvungen att ge upp, stanna och låta sig själv flyttas tillbaka till Östersund. Med allvarliga konsekvenser dessutom. Jag kan inte flytta tillbaka, jag vill inte, tänkte han dystert och försökte komma på någon bra ursäkt till varför han kört bil och dessutom inte stannat. Det var inte så att han inte älskade sin familj. Han kunde bara inte leva med personer som inte accepterade honom som han var, som inte kunde förstå hur han kände. Därför kunde han inte åka tillbaka. Att ge upp och åka tillbaka var inte ett alternativ, det visste han. Och han visste också att det bästa i hans liv hänt de två dagarna som just passerat när han träffat människor han faktiskt trivts med.

Jag är för fan Marcus Gustafsson, jag ger tamejfan inte upp! Tänkte han argt, trampade gaspedalen i botten och vred upp volymen på stereon som just då spelade ABBA’s The Winner Takes It All. Bilen accelererade snabbare och snabbare och passerade 200-sträcket på hastighetsmätaren när han närmade sig avspärrningen där flera poliser stod med pistoler och blickar riktade mot enbart honom. Marcus tänkte att han för första gången stod i centrum, inte som ett mobboffer eller en fetknopp i ful vinterjacka, utan som stjärnan i världens bästa film och att det var precis så han skulle bli ihågkommen. Endast några enstaka sekunder passerade efter den tanken innan den svarta Mercedesen slog emot en av polisbilarna i avspärrningen, flög upp i luften, slog emot marken ett femtiotal meter bortanför och sedan rullade runt flera varv innan den slutligen låg still på taket. Stjärnan från motorhuven glänste i solskenet där den låg avsliten på asfalten och runtomkring ekade en total tystnad.