Jag åker berg och dalbana
från ljusa förhoppningar till nattsvarta tankar.
Den ena dagen åker jag upp
den andra ner.
Det finns inte längre något mellanläge
- ingen termostat att skruva på.
Antingen hatar jag mig själv
och tuggar på mitt självförakt,
eller grips jag av vild eufori
och vandrar med änglar uppe bland molnen.
Gud älskar mig - det vet jag då -
hans kärlek är lätt att förstå!

Men när jag ligger därnere på marken
och krälar som en mask
vem hjälper mig upp och säger:
- Du är den bästa som finns!
Då är tankarna på döden mina bästa följeslagare
och sängen min givna hållplats.
Gemenskapen med andra människor
verkar långt borta då.
Ingen vän som väntar mig med bultande hjärta
Mitt lösenord till någons innersta rum blir alltid fel.