Jag sitter i ett mörker
i ett ständigt kaos
och njuter av min ensamhet

Jag smeker min handled
med glänsande rakblad
och ryser när en blodådra går av

Järn blandas med salt
blir till pölar runt min allt svagare kropp
och jag känner kroppen fyllas med tonerna
från dödens vackra symfoni

För nu vet jag att tiden är inne
att lämna detta jordeliv

En fråga gnager i mitt inre
till slut kan jag inte hålla kvar

Jag skriker och skriker tills lufter går ur mig
och jag vet att jag inte kan ta fler andetag
min kropp har ju inget syre kvar

Jag är självisk och feg, det vet jag
men jag gör väl för fan det jag själv vill!

Så till sist samlar jag de krafter jag har kvar
och tar mitt patetiska liv