Det börjar med en cunita, ett vaggande steg fran sida till sida - det är så du känner av min steglängd och följsamhet. Sedan en enkel salida, en molinete som gar över i en ocho, en cirilo. Handen mot min rygg är en vandrande viskning, som för mig så omärkligt att dansen känns som tankeläsning. Tempot stegras till de första tonerna i en remix av la cumparsita, och du drar mig närmare tills min tinning vilar lätt mot din kind. Så nära är din mun att jag känner din varma andedräkt mot det känsliga stället där halsen går över i axel. Ryggraden fylls av kvicksilver.

Så ett steg, som i detta korta ögonblick av knäsvagt drömmande överrumplar mig fullständigt. Jag hinner inte tänka var jag sätter fötterna, och på något magiskt sätt går det ända - hundratals övningstimmar har satt tangon i ryggmärgen. Jag möter din blick och behöver inte säga nagot, ditt nästan omärkliga leende visar att du vet...