Teran smällde igen trädörren så hårt att hela stugan skakade och sprang sin väg. Tio av hans sextonåriga liv hade gått åt att behärska sitt lugn men nu kom all ilska som en blixt från en klar sommarhimmel. Han hade bråkat med sin far Maron (igen) för att han var full (igen) och inte gjorde något (som vanligt). Terans mor Terenia som han fått sitt namn av hade dött när han bara var sex år gammal. Maron hade slagit henne som så många gånger innan den, men den gången var värre. Terenia ville in till byn och jobba som helare för hon var uttråkad av livet i skogen. Hans far var full då och han hade reagerat starkt. Terenia hade blivit slagen gul och blå och det slutade med att Maron var så rasande att han knivhögg henne. Teran hade försökt försvara sin mor då som han älskade och som han fortfarande gör men han var bara ett litet barn. Hans far hade gett honom ett snitt med kniven över ryggen och det smärtar honom ännu.
Den dagen hade han och hans far kommit in på ämnet om hans mor. Teran ville bli lärjunge hos vapensmeden i byn men hans far var starkt emot det. Till slut tog Maron upp en kniv och sluddrade fram: ”Är det en sån här du vill tillverka? Tillverka det som tog livet av din mor?” Det var då Teran blev arg på riktigt. Det var hans far som hade hållit i kniven och det var hans far som tagit död på hans mor. Teran hade försökt behärska sig men när hans far började gå emot honom med kniven i luften var det inte så lätt. Teran var ofta ute och jagade och hade lärt sig av sin instinkt att alltid vara beredd. Så när Maron högg mot honom duckade han snabbt, tog tag om sin fars handled och axel och vred hela armen bakåt så att hans far blev liggande på golvet och skrek av smärta. Teran visste att någon snart skulle höra hans far skrika och ta honom till helaren. Men Maron skulle inte vara glad på ett bra tag efter det. Så Teran tog kniven som låg på golvet bredvid sin skrikande far och gav sig av.

Teran var van vid svåra terränger men efter att ha irrat omkring i timmar och kommit till delar av skogen han inte kände till så var hans läderklädnad sönderriven och våt av svett. Dessutom var han hungrig, törstig och utmattad. Han hade aldrig förr varit så långt in i skogen men nu visste han åtminstone var han var och vilka varelser som levde där. Han var i Pomada, ingen människa som gått in dit hade återvänt. I Pomada levde djuren under konstant svält och han visste att när de hittade ett byte, tar dem det. Han var i Pomadas hjärta och om något hittade honom nu skulle han vara förlorad för alltid. Men han kunde inte vända om, inte nu. Hans far skulle mörda honom om han kom tillbaka men han visste inte hur han skulle komma tillbaka om han ville. Runt omkring honom var allt grönt och han såg bara skog.
Något rörde sig i buskarna och han började springa med alla krafter han hade. Han ville inte att det som jagade honom skulle få det alltför lätt för med tur kanske han skulle lyckas överleva. Men det såg inte ut som det nu. Han var rädd för att se vad det var för varelse som jagade honom men det verkade vara allt annat än trevlig.

Under de minuterna som han sprang för sitt liv hörde han hela tiden djuret bakom sig och bad. Djuret sprang smidigt och han hörde den hade väldiga tassar för det lät när den tog i mark. Marken blev hårdare och han såg ett berg framför sig. Djuret hade saktat ner men han fortsatte att springa upp längst en väg intill bergsväggen. När han var en bra bit upp och var säker på att djuret inte följt efter sjönk han ihop med ryggen mot bergsväggen. Han visste inte vart han hamnat, om han var i Pomada eller inte men en sak var han säker på. För tillfället var han säker. Han svimmade av trötthet och av hunger men innan han tuppade av undrade han om han skulle vakna upp igen.

Något droppade mot hans ansikte och han slog upp sina tunga ögonlock och tittade upp. Himlen var grå och det började regna. Runt om honom var allt brunt och han började sakta att komma ihåg vad som hänt. Han tittade efter en grotta (han vägrade att gå tillbaka till skogen) och om han inte hittade någon så skulle han vara hungrig, trött, ha värk och dessutom bli väldigt blöt och riskera att bli förkyld. Regnet ökade och det öste ner över honom. När han trodde att han skulle få stanna i regnet hittade han en öppning och kastade sig in dit utan tanke på vad som skulle kunna finnas inuti den. När hans ögon väl vant sig vid mörkret såg han sig runt om i grottan. Några meter framför honom låg något stort och gyllene men han vägrade att tro sina ögon. En liten bit framför honom så låg det en stor gyllene drake med svarta linjer i skinnet. Den hade starka vingar och en muskulös kropp. Den skulle säkert slå i grott taket om den reste sig upp. Den verkade sova för den andades med jämna tag och ögonlocken var stängda, han ville så gärna röra vid varelsen men han visste att drakar inte existerade på riktigt. Sedan han var liten hade han hört sagor om dem inne i byn. Stora, starka, majestätiska och mordlystna varelser. Han trodde att hans hjärna spelade honom ett spratt efter allt som han hänt och han bara stirrade på varelsen framför honom.
”Har du förvandlats till sten” röt en mörk kvinnoröst inne i hans huvud. Han var inte beredd på det och tog upp kniven och ställde sig i position att attackera och tittade mot öppningen. ”Dumma människa” muttrade rösten. Draken hade rest sig upp och den haltade fram till honom för att studera honom. ”För du är väl en människa?” Teran var så chockad och vågade inte att röra sig och han kunde inte få fram ett ord. Men när han tänkte efter förstod han vad rösten menade. Han hade först irrat omkring i skogen och bergen i några timmar och sen hade han hamnat i ett regnväder. Hans läderklädnad var sönderriven och våt av vatten och svett. Hans hår var rufsig och stod åt alla håll eller låg klistrad mot hans panna. Hans armar och ben var fulla med sår och han var helt smutsig över hela kroppen. ”Jag..Jag” lyckades han stamma fram och rösten skrockade högt. ”Mig behöver du inte frukta lilla människa, jag har ätit mig mätt redan. Dessutom så är jag skadad och skulle inte kunna attackera dig även om du är liten och i normala fall skulle vara ett lätt byte.” Draken vände sig om och haltade tillbaka där den hade legat från början. Han såg hennes bakben och svans, de var helt upprivna och täckta av mörkt torkat blod. ”Vem.. vem har gjort det här?” lyckades han pressa fram och draken lyfte på huvudet och tittade på honom. ”Ni människor!” han backade ett steg, det märktes att hon var arg. ”Ni och ert pengaberoende! De Tänkte sälja mitt skinn för guld och äta upp mitt kött och så kallar de oss drakar för monster!” Teran var hela tiden rädd att draken skulle attackera honom även om den var skadad, sen började hon prata igen. ”Du har säkert bara hört om mitt folk i era sagor lilla människa. Vill du veta varför?” Hon gjorde att uppehåll. ”För det finn bara ett fåtal kvar av oss, och vi måste hålla oss gömda annars blir vi dödade eller så händer det något ännu värre. Säg mig ditt namn lilla människa.” Han var helt tafatt efter det han nyss hört men uppfattade sedan att hon ställt en fråga. ”T-Teran. Son av Maron” svarade han. De sista orden spottade han fram. ”Du värkar inte ha ett så bra förhållande med din far hör jag.” Hon lät nästan medkänslig. ”Mitt namn är Phara och jag är en av de tre sista Gemelldrakarna. Som du ser så är Gemell de ståtligaste av de alla, även om du inte skådat någon annan drake.” Hennes tonfall var självsäkert och lite egoistiskt nu. Hon såg på honom och vände sedan om huvudet, tog upp någon från marken och kastade det så att det landade framför Teran. ”Med tanke på hur du ser ut så antar jag att du inte ätit på ett tag. Har jag rätt?” Framför hans fötter låg ett stort svart kattliknande djur. Han kunde inte göra annat än att stirra på bytet som låg framför honom. ”Jag såg dig i skogen tidigare” Teran tittade upp på henne när han hörde henne prata. ”Det var en sådan som jagade dig genom hela skogen, du hade tur.” Hon lät lugn när hon sa det men han såg på köttet med avsky. ”Det är lite segt men annars är det inget fel på det och du kommer inte att bli sjuk.” Phara lade sitt stora huvud på marken och stängde ögonen. Efter någon minut hörde han ett låg brummande, Phara sov.
Teran tände en brasa av kvistar som han hittat i grottan och grillade köttet ovanför den. Han hade rensat köttet med kniven han tagit från sin far. Phara sov fortfarande. Han kunde inte fatta att han hade pratat med en drake, att han satt under samma tak som en och att den låg en liten bit ifrån honom. Han såg på hennes sår. De måste göra ont tänkte han. Sen började han fundera. Hans mor hade lärt honom lite om läkekonst när han var liten och såren såg inte ut att vara alltför djupa. När han ätit sig mätt tog han en med sig en fackla från brasan och gick längre in i grottan. Det fanns vissa mossarter som var läkande och smärtstillande mot sår. När han kommit en bra bit in i grottan hittade han det han sökte. Han plockade med sig så mycket mossa som han kunde bära och samtidigt hålla facklan och se till att det inte tog fyr på mossan. Efter lite krångel var han tillbaka hos Phara. Han hade blött ner mossan och han jobbade tyst och effektivt med hennes sår, när han var klar med sitt arbete gick han och lade sig bredvid brasan. Grottgolvet var hårt men ändå så somnade han lika snabbt som han huvud nudda marken.

Teran vaknade av att han hörde vrål och att hela grottan skakade under honom. Han blinkade bort sömnen i ögonen, reste sig upp och sprang ut ur grottan. Han skådade uppåt och såg Phara och en röd drake slåss mot varandra i luften. De var majestätiska och båda rörde sig smidigt men Phara var större än den andra men hon var skadad. Drakarna högg efter varandra och slog in den andra i berget. När den röde slog in Phara i bergsväggen började hela berget att skaka och stenar föll från högre delar av berget. Phara hade tänkt på Teran och flög så snabbt att han tappade hakan. Hon saktade inte ner när hon närmade sig berget och Teran var rädd att hon skulle flyga in i det. Men precis innan bergsväggen så svängde hon skarpt neråt och grabbade tag om Teran med sina väldiga bakklor precis innan en stor stenbumling landar där han stått för någon sekund sedan. De flög iväg från faran och Teran hörde ett vrår. Han vände huvudet bakåt och tittade bakåt mot berget. Han såg den röda draken begravas under stenarna.
När de var en bra bit ifrån faran satte Phara ner Teran på en gräsplätt och landade bredvid honom. ”Vad hände?!” Teran skrek fram orden och skakade av chocken. Han tog tag med handen på Pharas hopfällda vinge och kom på att det är första gången han rör henne om man inte räknar med när han behandlade hennes sår. ”han var en spion åt människor som känner till drakarnas existens.” Svarade Phara, hon lät lika lugn som om det som de precis hade fått utstå inte hade hänt. ”han är en av drakarna som förråder och andra. När man blir fångad får man ett val. Hjälpa till att fånga andra drakar eller döden. Om de väljer att hjälpa till så skadas de inte, men det är en skam för drakarna att de lyder människor!” Terans andning och röst var normal nu men han tänkte på vad Phara sagt. Hon hade ju hjälpt honom. Men han vågade inte säga det till henne, hon lät inte glad precis. Han var fortfarande chockad. ”Vad händer nu då?” han frågade henne tyst men hon svarade med normal tonfall. ”Du borde återvända till din by och jag ska återvända till de mina.” Svarade hon. ”Jag kan flyga sig dig till säkra delar av skogen nära din by.” Teran tänkte efter. Han ville inte återvända. Inte efter vad han hade varit med om. ”Kan jag inte få följa med dig? Snälla, jag vill inte återvända.” Han bädjade till henne. Han kunde höra hur hon suckade. ”Vi drakar är ett ärligt och stolt folk och jag är skyldig dig för mina sår, om du inte hade läkt dom hade det kanske varit vi som var begravda under stenarna. Hoppa upp på min rygg innan jag ångrar mig.” Teran skyndade sig att klättra upp på hennes breda och väldiga rygg. Han kunde känna hennes muskler under sig. Han satt mellan två taggar som slog upp från ryggrad och han höll sig fast i den framför honom. Han kände att hon vecklade ut sina vingar bakom hans ben och lyfte. När de var i luften frågade han: ”Det var ju skam om drakar lyssnade på människor, ändå tar du med mig till de dina.” Phara gjorde en skarp neråtsväng innan hon rätade upp sig igen. Båda två skrattade. Det var den härligaste känslan Teran haft i hela sitt liv och han struntade i om han var skitig och sönderriven. Han njöt och han visste att detta var resan och början på ett nytt liv. Det var början på en spännande och underbar upplevelse som han aldrig skulle glömma..