Genom nyputsade fönster
tvättade av vårkänslors iver
ser jag plötsligt klart
det jag trodde var så långt bort
var plötsligt så oförutsett nära

men genom solens obarmhärtiga ljus
syns strimmor av det
som inte går att tvätta bort
men så vilar solen sig i molnen
och skuggan tillåter till ro

en kort sekund av tillförsikt
sinna mig i min själ
men solen vaknar och
plötsligt jag förstår att den vill
mig bara väl

för när solens strålar sover
och skuggan ger skydd
och fönstret är gnistrande klart
då tappar livet sin trovärdighet
för ingen har det så underbart