Ett svart sammetsdraperi
dras för den
guldrosa himmelen,

någon tänder stjärnorna
via salongens
strömbrytare

och jag lutar mig tillbaka i
gräset

Planeterna är de aktörer
som förgyller kvällen
och jag vet
att efter akt ett,
kommer två

i all oändlighet

Men i månskensmystiken
lever ännu gåtor,
för hur kan mörkret
agera så
övertygande
utan ett uns nervositet?

Men kanske är det så,
när nattens skådespel
är över

att himlamörkret
rodnar
mot publikens jubel

och det är då gryningen kommer