Det är när
halvdagern glöder i spegelgölar
som man kan le åt sin eviga ungdom,
respektlöst skratta åt den avlägsna hösten
Och plocka tillvarons förblindande ört

Det är då man
blåögt kan förvånas
av grönskans passiar,
höra häggens viskningar i lunden
Och dricka saltvattensaft på solblekta klippor

Det är de dagar då
en uppförsbacke leder till ännu
ett förlovat land,
då rabarberskruder skyler den kyska sidenhyn,
och då kravlös förälskelse delar rum
med ett uppfantiserat land

Det är då
man vill tillbe tidens andar,
hämma det framrusande barfotalivet,
och förevigt stanna inom
barndomens staket

Men när den slöjbetäckta världen
väl har skönjts för mina ögon,
vet jag inte på vilken sida om grinden

som livet finns