Ibland vill jag skrika. Sedan kommer jag ihåg hur du älskar mig ljuv, och tiger mig stum. Idag stod jag på altanen när du kysste mig i förbigående; „älskling, jag hinner bara äta sedan måste jag tillbaka“. Utan att vänta på svar går du in. Jag trycker igen altandörren och skriker – tills öronen ringer – bara för att försäkra mig själv om att jag fortfarande kan. I den ekande tystnaden efteråt kommer du utspringande med tomatsås över skjortfronten. „Vad i helvete var det?“ frågar du och tittar ner mot gatan. „Åh det“ säger jag förstrött, „det var nog bara ett bilalarm“.