Som en skadad fågel släpar jag min vinge efter mig. Smällen ekar i mitt huvud. Hindret var osynligt och slog hårt mot mina sinnen. Skrämd kryper jag ihop och söker förtvivlat efter skydd. Förnimmer hotande faror omkring mig. Förvirrad och rädd undrar jag vad som hänt och hur jag ska kunna komma vidare på min långa färd mot det okända målet.

Jag mer känner än ser din närhet. Din skugga är ljus. Förvånad inser jag att du inte skrämmer mig alls. Min smärta är så stor att det just nu känns likgiltigt om du tänker krossa mitt liv. Din vänlighet går rakt in i mig och du sätter dig på huk vid mig. Jag ser dig ur ögonvrån, fortfarande med min skadade vinge. Jag känner din stora styrka, så självklar. Mer ömsint än jag trodde var möjligt för du tillbaka min vinge i rätt läge. Visst gör det ont men du gör det så lindrigt du kan för mig, det känner jag i mitt inre. Försiktigt blåser du på mig, som för att ge mig av din kraft - och det fungerar, nu när smärtan klingar av känner jag mig fylld av tillförsikt och lust att flyga vidare igen. Fylld av en känsla av att jag kan, jag vill och jag ska.

När du håller upp mig för att jag ska få luft under vingarna igen, flyger jag snabbt ifrån dig - bara för att återvända och sätta mig på din axel. Gåvan du gav var alltför stor, för stor för att jag ska kunna flyga vidare just nu. Men lagom stor för att jag ska kunna göra det jag vill.