Jag såg dig idag igen. Dig som jag fruktar mest. Du skrämmer mig men du skrämmer inte bort mig. Jag fruktar dig men jag är envist och självklart säker på att jag ska besegra dig - inte ensam - men besegras ska du. Du visar dig i många olika skepnader men jag har skarpa ögon för dig. Vilken form du än visar dig i så känner jag snart igen dig - och du vet det. Ditt jag är en formlös hydra, utan skarpa kanter och med en förmåga att gripa långt omkring sig. Du är som en smitta... och så helt utan värme och kärlek - utan all vanlig mänsklighet.

Jag backar inte - gör jag det är jag förlorad. Med blanka och klara ögon ser jag dig just som du är - inga förskönande omskrivningar, inga förgängliga förhoppningar och utan någon som helst tro på förbättringar. Jag blundar inte och därför har du inte makt över mig.

Jag skyddar mina sinnen ifrån dig genom att tänka vackra tankar, tro på mig själv och det goda. Jag vet att du kommer att gripa efter mig. Jag vet att du kan ta ifrån mig allt - och lämna mig kvar - levande men utan liv värt att leva. Din blotta närhet är farlig - du smittar som en böldpest. Det enda vaccin jag har är mitt öppna sinne och min vilja. Det är därför jag är här och jag har själv valt att stå just här. Jag är en del av skyddsmuren som ska hålla dig ifrån oss. Jag är beredd att döda för att skydda oss, väl medveten om att jag aldrig kan oskadliggöra hela dig. Kanske tar du min själ - värd mer än livet självt - men du får den inte utan strid.

Du är den rena ondskan.