M. var en hopplös pojkvän. Och med kvinnans hela kärlek för hopplösa fall tog jag mig an uppdraget. Gick matlagningskurser inför framtida representationsmiddagar, fönade håret och lärde mig hålla med honom - alltid. Det var bisarrt tillfredsställande att älska en man som bara förväntade kärleksbevis som kunde räknas om i arbetstimmar. Jag intalade mig dock att snart; snart skulle han börja luta sig mot mig och be mig om råd och hjälp. Det tog år att inse när någon karaktäriserar sin mor som ”snäll men korkad” på en första dejt, väntar han inte mer än så från en flickvän heller.