Det var sommaren vi slutade gymnasiet; två yngel. Fulla av framtidstro, och med huden rodnad av bortpillade sårskorpor, tänkte vi att nu kunde inget skada oss mer. Vi hade medvetandegjort och tagit makten; gjort myteri och greppat rodret med ungdomlig segergest. Vi trodde att vi visste allt och gottade oss hemligen åt vår upplysta plats i solen. Men det visade sig snart att världar är lite som lökar. När man pillat bort ett yttre lager finns ett ännu mera illaluktande där innanför. De får en att gråta och varken sockerbitar eller vattenbad, eller någon annan huskur man lärt sig, hjälper.