Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Om hur kroppen minns långt efter att vi valt att glömma.


Nu är tid att gråta

Igår natt vaknade jag och grät. Det är underligt vad gråt flödar lätt när man har varit sjuk ett tag. Det är svårt att behålla fernissan av jämnvikt när man har haft ständigt ont i flera dagar och inte tror på värktabletter. Jag var inte sorgsen - bara utmattad av smärta och dåligt sömn men på något sätt kände jag att min kropp var sorgsen i mitt ställe. Om det inte skulle låta så urbota fånigt tror jag den mindes hur jag mådde när jag vaknade upp en morgon för nästan ett år sedan och kände att idag vore en bra dag att dö. Det var våren när gråten dagligen fastnade i halsen - hindrad av vetskapen om att när den slutligen kom - då var allt över.

Så grät jag alltså igår natt istället...nästan ett år efter att gråten fastnade i halsen slapp den äntligen ut genom ögonen och vätte hår, hud och lakan.

Jag tror min kropp beslutade sig för att, nu var faran över. Nu var det dags att döpa mig i saltvatten




Dagbok av Attimi
Läst 504 gånger och applåderad av 1 personer
Publicerad 2007-04-16 22:48



Bookmark and Share


  Mangal VIP
(säger det på en gång - en synnerligen välskriven och bra text)

Intressant. Kontrollen var borta. Kroppen lät sin visdom tala. Att inte ha kontroll läker. Att bygga murar och försvar infekterar. Att färga håret för att man inte duger gör håret till en bekräftelse av ens egen värdelöshet. Gillar dina betraktelser. Kroppen rymmer allt och står i förbindelse med varje händelse du någonsin genomlevt. Vill du minnas, släppa ut och läkas - var kärleksfull med kroppen. Massage, beröring, motion... Min tro.
2007-04-24
  Attimi
Attimi