När hon klev in i dörren ville hon väja för stanken men klev ändå in på dörrmattan, satte sin gröna väskan vid skostället och tog på de blå tossorna över gympaskorna.

\"Hej, Nina heter jag och ska städa hos dig här i dag\" presenterade hon sig för gestalten som uppenbarade sig i den mörka hallen

\"Jaså..ja just det ja, det var nån tös som skulle komma\" mumlade kvinnan och undvek ögonkontakt.

När hon under några sekunder mötte hennes blick registrerade Nina stora glosaktiga ögon i ett glåmigt ansikte. Hon såg inte så gammal ut som siffrorna i biståndspärmen hade avslöjat men andå livlös på något sätt. Hennes ansikte ramades in av en grå pagefrisyr och glasögonen var stora och tjocka. Den stora blekrosa blusen var solkig och knapparna formade en glipa över den stora barmen. En plisserad grå kjolen nådde ner till hennes svullna vrister som omgavs av ett par korviga stödstrumpor i smutsbeige färg som på Apoteket antagligen skulle beskrivas som \"amber\".

\"Ja, här har du dammsugaren. Och skurhinken. Har ingen mopp men det får väl gå bra med trasa. Såpa hittar du i badrummet\" Hon räckte över en dammtrasa till Nina och försvann sedan in till sovrummet.

\"Ja, jag håller väl mig här inne så länge\" tillade hon innan hon var som bortblåst och Nina var ensam kvar med stanken och den dunkla luften. Plötsligt strök en varelse förbi Ninas ben i en sekund och hennes hjärta hann nästan upp i halsgropen innan hon registrerade varelsen som en katt som försvann in i köket. Nina följde efter in i det klibbiga köket. På golvet fanns makaronirester i hörnen och andra matrester som fastnat i den korviga trasmattans fransar. En kattlåda stod vid det avflagnade köksbordet och några av kattsandens stenar hade letat sig ut på plastgolvet.

Diskbänken stank av gamla mjölkkartonger och konservburkar som var staplade så att luckan trillade upp trots att Nina försökte stänga till för att slippa odören.

Hon satte på dammsugaren, väl medveten om att hon borde damma först men allt var begravet i sådant förfall att hon inte visste vart hon skulle börja. Dammsugarens dån fick henne att stänga av luktsinnena och snart var köksgolvet rent från alla smulor och moppens trådar hade löst upp makaroniresterna. När hon fortsatte in till nästa rum så upptäckte Nina att hon inte kände av någon särskild doft längre. Hennes ögon hade vant sig vid det dunkla mörkret och när hon tog itu med tv-rummet så kände hon längre inget obehag.

Det fick henne att tänka på vad vi människor är anpassbara. Att vi kan leva i smuts och odör men att vi tror att det ska vara så. Att vi blir så införlivade i det att vi inte ens uppmärksammar att det finns ljus någonstans. Det var då hon beslöt sig för att göra slut med Erik.