Elaine var hans triumf som författare. Hennes hårda uppväxt som i fosterhem hade gjort henne till en stålmagnolia. Fullständigt hänsynslöst hade hon sedan tagit sig fram i världen genom att svindla äldre änklingar. Tanken på Elaine lös i världen gjorde Theodor illamående och han erinrade sig en obehaglig känsla han haft under författandet. En vag aning om att hans romanfigur dränerade inte bara sina medkaraktärer utan även sin skapare på såväl likvida medel som ren livsenergi. Hållande boken framför sig, som vampyrjägaren krucifixet, knackade han på hennes dörr. Elaine hade en svag punkt. Hennes sista offer hade varit hennes far.