Jag tvivlar inte på att inre monologer kan göra folk galna, heller inte att det ligger en viss sanning i att jag är min egen bästa lyssnare.
Det är frågorna hörda av bara mina öron och bekräftade av bara min röst som jag får ut mest sanning utav, eller bara tystnaden -måhända det lämpligaste svar på mina yttranden som aldrig låter lika bra som i tankarna när jag försöker tala med dig.
Ändå, jag bekänner några blyga tankars avund på din stadiga rösts betoningar och ett par väl utvalda ord frambringade för att fascinera.
Och göra mig ännu mer blyg.