Hon promenerade hem i kvällens kyla. Vinden kröp henne ända in på kroppen. Hennes klädsel var inte anpassad för det plötsliga väderomslaget. April kunde så lätt förvandlas till vinterkyla och skyla vårens intåg på bara några minuter.

Snart var hon framme vid de höga betonghusen där hennes lägenhet låg inkapslad på ett av våningsplanen. Himlen var stjärnklar och hon blickade upp mot den mörkblå oändligheten.



Människor

som

enstaka

stjärnor

med

vintergator

emellan


Ensamma

i

den

stora

rymden

i

den

stora

oändligheten


Var inte

stjärnorna

som

vackrast

där

de bildade

mönster

och

strålade

tillsammans

med

varandra?


Människor

var

inte

menade

för

betong

emellan

för

murar

av kyla


Var inte

människor

menade

som

en

hel

stjärnhimmel

som

gav

kraft

åt

varandras

ljus?


Tänkte hon när hon letade upp nyckelknippan ur jackfickan och satte den i låset för att kliva in i den tomma hissen och åka upp till sin ödsliga lägenhet.