---



Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Av någon anledning har Hanna blivit utöver det vanliga förtjust i köttets lustar efter våra senaste polemiker och oförklarliga känslostormar. Hon vill ha mig hela tiden, och jag känner mig jagad, rent av pressad. Som om det inte vore nog med mina egna bekymmer. Jag försöker ställa upp för stämningens skull, men det är inte lätt att tillfredställa Hannas nyvunna begär hela tiden. Ibland måste jag helt enkelt säga ifrån. Säga nej. Säga att jag inte är på det humöret, att jag, till exempel, vill se klart det här programmet på tv istället. Det var det jag gjorde alldeles nyss.

Nu sitter Hanna vid köksbordet och är helt bedrövad. Jag tror hon gråter, men jag vet inte säkert. Man vet aldrig var man har Hanna. Hon ska alltid dra saker och ting till sin spets, och ge mig dåligt samvete.

Hon snyftar och får fram något om att jag inte älskar henne längre, att jag inte finner henne attraktiv. Det är väl klart som tusan att gör, säger jag i min tur, även om jag har ett och annat att tillägga vad gäller den frågan. Hon har väl i och för sig aldrig bokstavligen uttryckt det, men Hanna tycker om vita lögner. Hanna tycker om det mesta som är vitt. Det är en svag och romantisk färg. Det är Hannas färg.

Hanna säger att män inte gärna tackar nej till ett erbjudande hur som helst, och att det inte är något annat än ett olycksbådande tecken att jag gjorde det. Det har hon läst. Det har hon för övrigt läst mer än en gång. Så behöver det inte vara, säger jag. Män tackar oftast inte nej. Men ibland gör de det. Det var just det jag gjorde nyss, säger jag. Hanna låter sig inte övertygas, och fortsätter uppvisa tecken på att hon är sårad. Hon är ovanligt känslosam idag. Stackars Hanna, som brukar vara så klok och rationell annars. Nu sitter hon där och gråter som ett litet barn. Inte rationell det minsta. Och för en sådan sak dessutom.

Hanna säger att hon inte förstår sig på oss längre, och är lite osäker på vart vi är på väg. Hon vet inte hur hon ska hantera situationen, när hennes känslor verkar vara obesvarade från min sida. Man måste inte vara på väg hela tiden säger jag, ibland måste man sätta sig ner och hämta andan. Det är det vi gör, sitter, och är inte på väg alls. Nu brister det för Hanna. Nu gråter hon mer än någonsin. Hanna föredrar nog vara på väg. Det är så jag förstår det. Hon kan inte hjälpa det. Det ligger i hennes natur.

Till slut står jag bakom Hanna och masserar hennes axlar, för att visa att vi hör ihop. Att vi kan vara intima utan att vara vulgära. Att vi är kamratliga, och kan stå bakom varandra när det behövs. Nu behövs det väldigt mycket. Så det är det jag gör. Det är inte ditt fel, det är mitt fel, säger jag. Helvete heller att det är mitt fel, tänker jag. Men det säger jag inte. Det skulle bli för mycket. Jag här läst ett och annat även jag. Om man skyller allt på den andra blir det bara värre. Såja, såja, säger jag.



---