Djupt, djupt in i sin älskares plågade ögon hon såg
Paradiset hon alltid drömt att kunna nå.

I hela sitt liv hade hon letat efter mannen med världen i sina ögon…
Äntligen hade hon funnit honom

Deras hud var blek som nyfallen pudersnö en sen vinterkväll,
Ty sorgen stal deras blod
När deras läppar möttes en sista gång

Aldrig skulle hon se honom igen,
Nä, ödet var redan bestämt
Glömma honom kunde hon inte
Han hade fått henne att känna den kärlek hon inte trodde fanns.
Hon visste att kärlek i sagor var lögn och lureri
”Jag lovar dig min älskling, svär på månens bleka sken att sanna är vi”


Ett plågsamt farväl det blev
När hennes älskare ut i natten red
Sorgen hade sitt grepp om hennes hals
Ingen lycka skulle hon mer få
Så hon lät sig strypas
Ty, allt var redan över ändå…