Livet är ett berg.
Först står du på marken,
och beskådar andras berg.
Det är förstå då du blir sugen
på att börja klättra.

Så du hittar ditt eget berg.
Det kanske är kalt,
det kanske har träd,
det kanske är snö på toppen.
Men det är i alla fall ditt
alldeles egna berg.

Så du börjar klättra.
Är du rätt utrustad?
Annars kan det sluta illa,
du kanske inser att ditt berg
är mycket kortare än andras
så varför nöja sig med en kulle
när du faktiskt kan gå mil?

Väl på vägen,
inser du hur dum du är.
Du inser att hur du än gör,
så kommer du aldrig nå toppen.
Du kommer aldrig klättra högst.
Nu väntar istället nedförsbacken.

Väl på vägen,
inser du hur dum du är.
Du vet inte vilka stenar,
du inte ska trampa på
för att undvika jordskred.
Men du måste trampa på något,
för att klara dig ner.

Vill man verkligen trampa ner
människor i sin omgivning?
För det är det man gör,
när ens eget liv böjer sig neråt.
När det är inflation i ens själ.
Då alla finner dig positiv,
utom du själv.

Livet är ett berg.
Värt att prova på.
Omöjligt att besegra.