Hela kvällen har han stirrat stumt på klockans timvisare och sakta förflyttats genom tiden i ett främmande rum. Nu sänder han ut små honungsfärgade rop som fladdrar i väg och landar på ödetomter. Just i denna sekund känns universum så litet, så klaustrofobiskt trångt, att han börjar hyperventilera framför hennes rödmålade naglar.

När han sedan står och hänger över den sjunde ölen och hon över det sjätte glaset vita och det snart är dags att gå, som dörrvakten lite syrligt påpekar, ömsar ormen skinn på tredje våningen och ringlar ut för att fånga bytet, och när hon träder ut ur den påpassliga minnesluckan morgonen därpå lite sönderklämd, vaknar han i ett buskage i Slottsskogen och traskar lite gråtmild hemåt i duggregnet.