antar jag är lätt att glömma
Jag vet inte hur allting började, bara att jag älskade dig.
Nu är du borta och kärleken tog med dig till ditt förflutna,
du kanske hjälpte dig själv
när du bad mig glömma
Det har haglat minor från balkonger och träffat de utan paraply, men aldrig hade jag chans att ducka
det finns ingen väg ut från kärleken
alla portar är förseglade med
händer som inte vill släppa taget
dina ord var livet för mig
och aldrig kunde snön
bli kall i våran närhet
allt var värme
tills ditt hjärta
besökte ett annat
nu finns det ingen
nödknapp om nätterna
inget liv i vinden
närheten har
blivit ett avstånd
och jag klarar
inte av att leva såhär
tårar svalkar ilskan ibland
men nu
ösregnar det i själen