mitt ansikte är blekt
fast nu,
rödsvullet
och svartrandigt.
jag liknar en
uppiffad fångdräkt.
Ha.
Du hör ju hur fånigt
det låter.
Tragiskt.
Att inse att
nej, fan,
man får inte glömma,
kanske mig då,
men kanske inte
dig.
Tragiskt,
att se det där
lilla extra, det som
jag saknar,
hos dig.
För jag gapar
tomt, har inget att ge.
Uppätet julbord.
du har allting jag saknar,
för jag saknar, fan,
dig.