I.
Vi beskyllde varandra för tomhet,
men kapitulerade när vi insåg
att även tomheten var inbillad.

Vi, det är folket som ympats fram
ur storskogens tallar och granar -
mellan stam och bark har vi grott,
växt upp och blivit till det vresiga,
torra och trånga folk som ingen älskar.

Vi, som i avsaknaden av att veta
vad det egentligen var vi ville ha,
begärde det som andra redan hade,
sökande efter anledningar att andas
eller platser att dö på.

Vi som lärde oss att leva
utan allt vi saknade.
Älska henne!
Hata honom!
Carpe diem.
Ingen berättade
någonsin hur.

Vi, som i brist på styrka
gjorde oss svagare
än vi egentligen var
för att åtminstone vara
osynliga med värdighet.
Visst lärde vi oss
att tänka på dem som
hade det sämre;
vi tänkte, noga,
tog en tugga till
av överflödet,
innan vi fortsatte
att göra det vi måste,
nu med bättre samvete
än någonsin tidigare.

Men de små sakerna
gjorde oss aldrig lyckliga
och de stora sakerna
kunde bara göra oss olyckliga.
Se, hur det förflutna
är fyllt av fotspår i sanden,
gräset och skogens stigar.
Söner har gått i fäders spår,
fäder har lärt sina söner allt
de vet och lite till.
Men hur annorlunda
allting hade varit
om flera fäder gått
i sina söners spår
och lärt sig mer av dem.


II.
Martyren gnuggade
evigheten ur sina ögon
och sade med en annans röst -
människa, varför stjäl du
tid ifrån dig själv?
Är det inte nog med den
som döden tar;
höstar och vårar,
dagar och nätter,
timmar och sekunder?
Tro mig, när jag säger
att ni inte kommer att få
någon andra chans i livet -
livet var er andra chans.
Så jag råder er nu att
ta vara på era soluppgångar,
ty de är de enda som ni får.
Det sen som jag ofta hör er
tala om, är ingenting annat
än en osäkrare form av nu.
Tro inte heller att lyckan
är den logiska följden
av ett antal händelser
som verkat i dess riktning -
nej, lyckan är en känsla
som ni har förtjänat
eller inte.

Kom också ihåg, sade Martyren,
att livet inte är någonting som händer,
det är någonting du skapar,
och hur mycket du än letar
kommer du aldrig att
finna dig själv genom
att söka i andra.

Känn. Fjärilens vingslag
doftar honung, svagt,
men tillräckligt ändå
för att förnimmas av den
som snart ska dö.
Det faktum att ni
ännu inte dött,
betyder inte
att ni lever.

Ja, ni vaknar och ni somnar.
Varje dag är ett eget liv.
Oändligt är universum
men ryms trots det
i famnen på ett barn.

Glöm aldrig detta.


III.
Alltings obeskrivliga korthet.
Längtan till allt vi haft.
Saknaden efter det vi aldrig får.
Sorgen över det vi ska mista.
Minnena av andetag.

Allting är en resa.
Överallt finns tecken
som säger oss vart vi ska
och hur långt vi har kvar.
Var är de visare som berättar
varifrån vi kom och hur vi kan
finna vägen tillbaka?

Men mitt i evigheten,
stannar tiden, fryser fast,
och ögonblicket blir plötsligt
längre än summan av alla evigheter.
Vid gökens första rop, konvaljemattan,
häggens doft i juniregn, rönnbärsklasarna,
gäddans vak i viken, morkullans streck i kvällen
eller i den tunna dimman som stiger upp från myren.


IV.
Jag sökte aldrig efter Gud, han sökte mig.
Men han fann mig aldrig, precis som jag.


V.
För att se så långt som möjligt
gick jag till en plats på höjden -
den kulle där jag en gång gråtit.
Jag speglade mig i himlen
men jag var nu en främling.
Jag såg ingenting i mina ögon.
Frågan hängde i tallens krona:
är livet en kort version av döden
eller döden en lång version av livet?

I detta ögonblick förstod jag
att gränsen mellan liv och död
varit oändligt mycket otydligare
än jag någonsin hade anat.
Det gick inte alltid ens att säga
på vilken sida jag befunnit mig.
Var jag en gång döptes, hade jag glömt,
men jag funderade ofta på den plats
där jag en gång skulle begravas.
Från vilket håll levde jag
egentligen mitt liv?


VI.
Jag vet att jag föddes ensam
och jag vet att det är så jag ska dö.
Jag vet också, att jag aldrig valde
att födas, liksom jag inte heller
valt att jag en gång skall dö.
Detta kan jag acceptera.

Det enda som återstår
för mig att välja nu
är återstoden av mitt liv.
Detta skall jag göra.