du ler
säger att vi ska
tusen mil härifrån
jag viskar genom rutan
det är där du borde stå
men du tar min hand
och skär ett hjärta i imman
din mun och mina ögon
som en klar rand
mitt i allt det suddiga
och jag kan inga teckenspråk
som förklarar
som får dig att förstå
vad som gör mig låg

jag önskar att luften
räckte till för alla ord
men runt dig är viktlösheten stor
om du är rymden
är jag ditt svartaste hål
och du kväver alla känslor som jag får
så jag skrattar
tills allting svider
bakom våra leenden är vi små

jag får inte plats
dina tankar spränger huden
bortom beslut och bortom kval
ligger jag ensam, övergiven
dina ögon i vassa streck
mitt svar försvann med tiden

mellan tystnad och panik
rasar tankarna som krig
jag var svag så länge
jag blev stark så fort
och jag minns att dom tänkte
på allt dom inte gjort


bakom dina händer
blev tårarna till skrik
bakom mina tänder
var inget sig likt

som om någon
väckt rösten
till liv

på en perrong
slänger jag min skrattande av

ser dig försvinna bort

vad vet dom om saknad
för marken känns extra hård
när man står i en stad
påväg ingenstans

och när man vet

att man bara låtsas

att man egentligen

inte ens gick på det där tåget

utan bara står på perrongen

som om man ska någonstans
tusen mil härifrån

hur många centimeter är det på kartan?



Jag har glömt.