När världen än var ny och människorna lyckligt ovetande och inte förvridna av avundsjuka och girighet, fanns inte ondska, rädsla och smärta. Livet var fullständigt och allt utom glädje, kärlek och vänskap var bara mardrömmar, ja inte ens det. Orden fanns inte ens och människorna hade aldrig upplevt känslorna. Men så en dag var världen förändrad. Ingen kunde säga hur det gick till utan förvandlingen skedde gradvis. Människornas sinnen förmörkades av en okänd kraft, en kraft som legat och slumrat inom dem allihop, och plötsligt hade känslor som smärta och rädsla uppfunnits. Människorna insåg att vissa hade begåvats med krafter, magiska krafter och då började en känsla, som man senare kom att kalla avundsjuka, förvrida dem. De ansåg att de som var annorlunda hade blivit smittade av en obotlig sjukdom vid födseln. Det gjorde dem till lägre stående varelser, också kallade Ondskans barn. På så sätt skapades formen till den värld där människorna och de så kallade Ondskans barn lever än idag.

En ny dag grydde och som vanligt var Shannon redan uppe. Tillsamman med Evee höll hon nu på att sopa korridorerna och snart var det dags att servera frukosten till rådsmedlemmarna och kungafamiljen. Även om det förmodligen hade gått snabbare om Evee hade använt sig av sina krafter gjorde hon inte det. Magi var förbjudet och de som använde sig av det blev genast halshuggna. Bara de som själva ägde magiska krafter såg den som en gåva. Shannon och Evee såg inget fel i att hjälpa döende människor och skapa balans i naturen, för det var därför vissa människor fått dessa förmågor. De hade blivit utvalda till att skydda och värna om allt levande, behålla balansen mellan kaos och kosmos. Men de utan krafter var rädda, skräckslagna, för att magikerna skulle använda sin magi emot dem. De var avundsjuka och ville ha krafterna för sig själva. De hade till och med försökt strippa magiker på krafter genom att hudflå dem levande och sedan dricka blodet men deras försök hade inte fungerat. Det var därför lagen hade kommit till, på grund av att människor fruktade och avundades magikerna.
Shannon suckade. Hon hade i själva verket inget emot att arbeta i slottet. Nej det var en lögn. Hon längtade efter friheten, efter att få göra det hon ville själv, nämligen bota sjuka människor. Och allt folk som såg ner på henne. Hon avskydde när de vanliga människorna såg på henne med förakt och rädsla. Hon och alla andra magiker var lika mycket människor som dem. Enda skillnaden mellan magikerna och icke-magikerna var just att magikerna kunde utöva magi annars skilde dem sig inte åt mer än två människor gör. Visst, de var annorlunda men inte annorlunda som i abnorma utan annorlunda som i unika.
”Kom nu, Shannon, vi är redan sena”, sade Evee och de ilade iväg i riktning mot köket.
De hann precis. Maten var upplagd på silverfat och de tog snabbt vars ett och gick ut till matsalen innan kocken hann säga ett par väl valda ord med sleven i högsta hugg.
”Det ser ut som om turen är på vår sida idag”, sade Shannon till Evee och blinkade. Det skulle hon inte ha sagt för just då ropade en vakt ur kungens personliga styrka på henne.
Vad hade hon nu gjort? Skulle de komma med en till av de falska anklagelserna de öste över henne och alla andra? Säkerligen. Det var alltid likadant. Alltid gav de magikerna skulden. Det kvittade vad det var, de skyllde alltid på Ondskans barn.
Shannon drog fötterna efter sig och följde motvilligt efter vakten. De sade inget på hela vägen, tittade inte ens på varandra. De hade inget gemensamt, de var så olika man kunde bli. Han hade växt upp med människor som föraktade, ja rent av hatade sådana som Shannon, och han hatade säkert henne också. Det var inget personligt utan allmänt, det gällde alla Ondskans barn.
Shannon däremot hade växt upp bland sådana som hon själv och hade alltid behandlats nedlåtande och hyste därför negativa känslor gentemot alla som inte var magiker. Likadant var det här inget personligt utan bara allmänt. Det var något som alla kände. Alla magiker avskydde icke-magiker och tvärtom. De hade blivit upplärda att avsky varandra och som sagt, det är svårt att lära en gammal hund att sitta.
”Kom in”, hördes en röst från andra sidan dörren. Shannon, som inte ens hade varit medveten om att de hade stannat, gick försiktigt in genom dörren.
Inne i salen befann sig kungen, prinsen och de äldsta av rådsmedlemmar. Med ett förbryllat ansiktsuttryck neg Shannon och väntade sedan på att de skulle förklara varför de kallat hit henne.
”Rådet och jag har nu bestämt oss för att göra ett undantag i lagen om magiskt bruk”, började kungen och fångade direkt hennes uppmärksamhet. ”Min son, prins Ian, och de äldsta måste bege sig till Lamas. Dessvärre är ändå vägen dit genom bergen och på senaste tiden har det förekommit mystiska försvinnande där. Människor som gått upp i bergen har aldrig kommit ut därifrån och de som klarat sig undan bergens fasor kan inte minnas någonting. Det har gått många rykten om att det vistas magiska varelser där och som vi alla vet biter bara magi på magi. Därför ska du och Evee följa med till Lamas som vakter. På grund av era krafter får ni därför följa med som eskort. Vi ger oss av tidigt i morgon bitti. Var klara för avresa i gryningen och möt oss vid stadens norra port.” Kungen lät väldigt bitter när han sade det, precis som om de andra övertygat honom.
Shannon stammade något till svars innan hon neg och sedan nästan rusade ut ur salen. Det kunde bara inte vara sant. De skulle få lov att använda sina krafter! Lyckan sprudlade inom henne och hon nästan skuttade bort till rummet hon och Evee delade.
”Evee! Evee!” skrek hon och kastade upp dörren. Lyckan lös ur hennes ögon och hon var alldeles rosig om kinderna. Det kunde bara inte vara sant! Det var helt omöjligt men likväl var det verkligt. Hon skulle få använda sina krafter. Hon skulle få lämna huvudstaden om så bara för en dag. Det var som om en dröm gått i uppfyllelse.
”Vad?” undrade Evee frånvarande.
”Vi ska till Lamas!”
”Jaså, så trevligt… Vänta, vad sade du?”
Shannon kunde inte låta bli och skratta åt sin väns uttryck. ”Vi ska till Lamas.”
”Varför det?”
”Prinsen och de äldsta ska dit och de behöver någon som eskorterar dem genom bergen.”
”Varför oss då? Har de inte redan tillräckligt med vakter för att inta ett helt land?”
”De sade att magiska varelser har setts uppe bland bergen. Det enda som biter på dem är magi och den enda vägen till Lamas är genom dem bergen.” sade Shannon otåligt. ”Är du inte glad, Evee? Vill du inte komma bort från allt?”
”Jo det är klart att jag vill men det är något skumt med det här, jag kan känna på mig det. Det är något som inte stämmer, jag vet det.”
”Så du tänker inte följa med?”
”Klart att jag tänker följa med, det är ju inte så att jag har något val…”
Shannon gav sin vän en kram. Hon visste att hon kunde lita på Evee. De hade varit vänner så länge Shannon kunde minnas. Evee hade alltid varit som en storasyster för henne och utan henne hade Shannon aldrig hållt sig till lagen och då hade hon inte stått här där hon stod idag.

Det var mörkt ute och fortfarande ett par timmar till gryningen men Shannon kunde inte somna. Hon var så uppspelt att hon inte hade sovit på hela natten. Det var så många tankar som flög omkring i hennes hjärna och där gällde det varken höger – eller vänstertrafik utan de flög omkring lite hur som helst. Hur hon än försökte så ville de inte rätta in sig i något led så hon kunde ta itu med dem en åt gången. Nej, de var tvungna att fara runt i hennes huvud i hundra kilometer i timmen som någon sorts flipperkula.
Hon suckade och steg upp. Det var inte lönt att försöka sova när hon ändå visste att hon aldrig skulle somna ändå. Hon hade låtsas att det skulle gå ändå sedan hon lade sig för några timmar sedan men det gick inte längre. Nu var hon inte bara uppspelt utan också nervös. Hon hade fortfarande inte bestämt sig för vad hon skulle göra och hon hade inte berättat sin plan för Evee heller. Tillsammans skulle de kunna rymma och fly långt bort från allt. De skulle kunna fly till en stillsam liten by där ingen någonsin hört talas om magi och där det inte var förbjudet att vara den man var. För det var just det som allt handlade om, att få vara sig själv. Magin var en del av henne och var lika naturlig att använda som att andas. Allt för länge hade hon och de andra tvingas leva ett halvt liv, ett liv där de bara kunde andas delvis.
Långt borta vid horisonten övergick mörkret till ett dunkelt grått ljus. Solen klättrade sakta uppför himlen men förändringen var inte synlig för det mänskliga ögat.
”Evee, vakna. Det är dags att gå upp. Skynda dig annars kommer vi för sent”, sade Shannon och ruskade om sin vän.
”Mm? Ja, jag ska, vänta lite bara”, mumlade Evee sömndrucket och slöt sina ögon igen.
”Skyll dig själv”, sade Shannon och hällde ut vattenfatets innehåll över henne.
”Iiiihhhhhhh! Vad gjorde du så för?”
”Skynda dig, annars kommer vi för sent”, svarade Shannon och tog på sig sina stövlar.
”Jaja, ta det lugnt…”
När de kom fram till den norra porten låg den helt övergiven. Inte en enda varelse fanns i närheten och inte ett enda ljud hördes förutom sovandets jämna andetag från stadsborna. De äldsta och prinsen fanns ingenstans att se.
Evee öppnade munnen för att säga något men Shannon tystade henne med en blick. Hon visste mycket väl vad Evee hade tänkt säga och hon visste likaväl att hon hade rätt. De hade inte behövt komma förrän om minst en halvtimme, de äldsta kom alltid minst trettio minuter för sent. Men Shannon hade inte vågat riskera att de skulle få stå här och vänta på dem. De kanske inte hade orkat vänta så länge och kallat in några andra magiker istället för dem och den risken tänkte hon verkligen inte ta.
”Då ger vi oss av”, sade en av vakterna när resten av sällskapet anlände ungefär trettio minuter senare.
”Man skulle kunna tro att de skulle be om ursäkt för att de var sena. Men nej, inte då. ’Fint folk kommer alltid sent.’ Det heter inte så utan anledning”, muttrade Evee och Shannon kunde inte låta bli att le. Evee brydde sig inte om vad någon annan tyckte utan sade vad hon ville ha sagt och struntade sedan andras åsikter.
Färden till bergen gick utan missöden och det tog dem upp emot två dagar att avverka sträckan. Det intressantaste som hände under tiden var att en orm ringlade över stigen precis framför fötterna på Den äldsta. Han var på väg att svimma. När vakterna såg det rusade de allihop fram till honom för att fånga honom i fall att han skulle svimma. Det hela slutade med att alla låg på marken. Vakterna och Den äldsta i en hög mitt på stigen och de andra låg och vred sig av skratt medan ormen förskräckt ringlade därifrån.
Vid berget stannade de ytterligare en gång. Mörkret var på väg att sänka sig och det var farligt att vistas i bergen om natten eftersom där fanns alla möjliga slags monster. Därför fortsatte de inte färden förrän nästa dag. Om allt gick som planerat skulle vandringen inte ta mer än en dag.
Evee gick längst fram tillsammans med en vägvisare och Shannon längst bak. På flankerna runt den lilla gruppen gick vakter med svärden dragna även om de visste att stål inte skulle hjälpa men likväl var de alla beredda. En attack kunde komma när som helst och när man minst anade det. Det var exakt vad den gjorde. Shannon hörde ett ljud bakifrån och vände sig om. Ut ur buskarna sprang stora fjälliga och håriga monster med huggtänder lika långa som hennes hand. Med ett tjut av häpnad och rädsla använde hon sin kraft utan att tänka. Vita strålar sköt ut ur hennes händer och hon hörde och kände att Evee också använde sig av sin magi. Monstren var överallt och de var bara de två som kunde få dem på fall.
De var för många. Hon och Evee skulle aldrig kunna hålla stånd mot alla. Monstren kom närmare och närmare och Shannon kände hur hennes krafter började tryta. De ebbade sakta men säkert ut så som tidvattnet gör och snart skulle hon inte ha nog med krafter kvar för att hålla sig vid medvetande. Det var kört. Hon visste att de aldrig skulle komma levande ut ur det här men ansträngde on sig en sista gång. Runt omkring henne blev världen bländande vit och för en stund kände hon kraften uppfylla henne och hon kände sig mer levande än hon någonsin gjort. Sedan kröp mörkret närmare. Åt upp ljuset bit för bit och det sista hon såg var att monstren flydde och hon tänkte förvirrat att de hade lyckats, att allt var över och att de skulle fortsätta som vanligt nästa dag. Men så fel hon hade.

Shannon vaknade av att någon baddade hennes panna med en våt trasa. När hon öppnade ögonen såg hon ett väderbitet ansikte med hårda vinklar titta ner på henne. I hans blågrå ögon lyste oron och även om han försökte dölja det kunde hon också se rädsla i hans ögon. Hon försökte säga något men misslyckades. Tankarna susade runt i hennes huvud som en kula i ett flipperspel och hon fick ingen ordning på dem. Allt hon ville veta var om Evee var oskadd. Orden kom till slut motvilligt och hon kunde ställa sin fråga till vakten som satt vi hennes sida.
”Evee? Det andra Ondskans barn? Din kompis?” frågade vakten olustigt.
Shannon nickade och kände en obehaglig känsla sprida sig genom henne.
”Jag är ledsen, Shannon. Det fanns inget vi kunde göra. De var för många och även om de bara hade varit ett par stycken hade vi aldrig kunnat förhindra att de tog henne.”
Tog henne? Hade monstren tagit Evee? Det kunde inte vara sant, det fick bara inte vara sant. Shannons ögon fylldes av tårar och i hennes inre kämpade två känslor om makten, hämnd och sorg. Evee hade varit hennes allt, hennes liv och hon tänkte inte vara kvar här, ovetande om hennes öde. Om Evee dog fanns det ingen anledning för Shannon att stanna kvar här. Kosta vad det ville kosta, hon tänkte inte lämna Evee bland monstren. Hon kunde bara inte överge Evee, hennes bästa vän och hon visste att Evee skulle ha gjort samma sak för henne. Vad de än sade skulle hon gå tillbaka efter att hon fört dem i trygghet.
Det tog dem lite mer än tre dagar att nå stigen som slingrade sig ner för berget. Inga fler attacker hade förekommit utan det hela hade verkat som en lugn söndagspromenad. De hade inte pratat så mycket med varandra sen Evees rövades bort. Förmodligen trodde alla att hon redan var död men Shannon hyste ett desperat hopp om att hon fortfarande var vid liv.
”Här lämnar jag er”, sade hon när stigen började slutta neråt. ”Jag tänker gå tillbaka efter Evee.”
Ingen sade något men hon visste ändå vad de tänkte. De trodde inte att hon skulle komma tillbaka. Det tänkte hon inte heller göra. Vad Evee än sade tänkte hon inte gå tillbaka till den staden, aldrig mer.
Mörkret sänkte sig när hon påbörjade vandringen tillbaka. Runt omkring sig hörde hon ugglor hoa och vargar yla. Det fanns någon slags kuslighet vilandes i luften. Den var tung av förväntan och spänd till bristningsgränsen. Något skulle hända, hon visste det lika säkert som att solen steg upp i öst.
Det tog henne närmare två dagar att ta sig tillbaka till samma ställe som de blivit attackerade på. Hon vilade inte på hela tiden och hade heller ingen mat med sig. Det enda hon levde på var tanken på att Evee kanske fortfarande levde. Det var det som gav henne tillräckligt med energi för att fortsätta springa. Inte en enda gång tänkte hon tanken att ge upp. Den fanns inte, existerade inte i hennes värld. I så fall skulle det också betyda att hon trodde att Evee var död och det var den enda tanken hon inte kunde stå ut med.
När hon kom fram till platsen där Evee hade blivit bortrövad från började hon undersöka marken. Där fanns en del brutna grenar och bockat gräs på olika ställen men det var särskilt ett ställe som drog till sig hennes uppmärksamhet. Det såg ut som om en stor grupp hade brutit sig genom snåren där och Shannon var säker på att det var den vägen monstren tagit. Att spåra dem visade sig vara mycket lättare än hon hade trott. De hade inte brytt sig om att dölja sina spår utan hade rusat genom snåret så att en stor tunnel hade öppnats. Lite svårare blev det när snåret upphörde men där fanns ändå tydliga spår efter dem. Spår efter hovar, klor och fötter syntes tydlig på stigen och böjda grässtrån visade henne vilken väg de tagit genom det höga gräset.
Det tog henne resten av dagen att spåra upp Evee. När hon väl kommit fram till bergstoppen, som verkade vara monstrens hemvist, satte hon sig ner under skuggan av ett träd Hon var dödstrött och hennes mage kurade och vrålade i protest men hon tänkte inte låta det stoppa henne. Hon tänkte offra vad som helst för Evee, till och med sitt eget liv. Det var ju hennes, Shannons, fel att Evee blivit bortförd. Det hade ju varit hon som varit ivrig att följa med de äldsta och prinsen till Lamas. Om bara inte hon hade tackat ja till uppdraget, om bara de inte hade frågat henne, om bara hon och Evee inte hade varit magiker, om bara om inte hade funnits...
Hon hade inte tid att tycka synd om sig själv eller gräma sig över vad som hänt. Gjort var gjort och kunde aldrig göras ogjort. Istället var det bättre om hon fokuserade på att rädda Evee, men då måste hon ha en plan. Hon visste att hon inte bara kunde storma in och ta tillbaka henne med våld. Även om hennes krafter var starka var hon inte tillräckligt stark för stunden. Hon hade inte ätit eller sovit på två dygn och hon var fortfarande svag sedan attacken. Nej, hon skulle bli tvungen att smyga sig in, leta rätt på Evee och sen smyga sig ut igen utan att bli upptäckt. Vilket var lättare sagt än gjort.
När natten var som svartast smög hon sig fram från sitt gömställe och började klättringen uppåt. Berget var kallt och halt. Lösa stenar gled under hennes fötter och händer och hon tvingades ofta ta omvägar för att inte komma in i någon av facklornas ljuscirklar. Men hon lyckades ändå ta sig upp utan att bli sedd.
Turen tycktes vara på hennes sida. Hon mötte ingen när hon smög genom de dunkelt upplysta tunnlarna och såg eller hörde inte någon. Det var något som i vanliga fall skulle ha gjort henne misstänksam men hon var allt för trött och omtöcknad för att lägga märke till det. Det var också därför Shannon, när hon hittade Evee i en obevakad cell, rusade in i den utan att tänka. Men kroppen som låg i cellens mörkaste hörn rörde sig inte. Utan tvivel var det Evees kropp som låg där men det var också allt. Hon andades inte, hennes hjärta hade redan slutat slå, hon levde inte.
”Nej, nej, NEJ!” skrek Shannon förtvivlat och tog Evees döda kropp i sin famn. ”Varför?”
”För att det var nödvändigt”, väste en röst bakom henne. ”Liksom det är nödvändigt att du och alla andra Ondskans barn dör.”
Shannon snurrade förskräck runt och fick till hennes fasa se ett monster, stort som en människa, med hårig päls stå bakom hennes. Men det var någonting som inte stämde. Först kunde hon inte se vad men sen märkte hon att monstrets mun inte hade rörts när det hade pratat. ”Vad i…?” började hon men han inte längre.
”Ah, jag ser att du har avslöjat oss”, sade monstret med människoröst. ”Då finns det inget skäl att låtsas längre.” När han sade det knäppte han upp björnfällen och lät den falla av honom.
”Varför?” frågade Shannon oförstående. ”Varför?”
”För att kunna bli av med er alla så klart”, svarade mannen utan omsvep. ”Vi visste att ni skulle göra uppror om vi började döda er offentligt därför bestämde vi oss för att uppfinna dessa så kallade monster. På så sätt har ett antal Ondskans barn redan dött precis som du ska dö nu.”
Shannon skrek när han rände ett spjut genom hennes bröst. Hon hade inte en tanke på att använda magi, hon tänkte inte på något alls, utan allt hon kände var smärta när spjutet genomborrade henne, och sorg. Sorg över att ha förlorat sin bästa vän. Sorg över hur den här världen hade kommit att utvecklas, hur människorna hade utvecklas. Sorg över att jorden skulle behöva möta samma öde som henne och resten av magikerna.

Så kom det sig att efter en tid hade alla så kallade Ondskans barn utrotas. Inte en enda magiker fanns kvar för att hålla naturen i balans och därför blev det också som det blev. Naturkatastrofer rasade över hela jordklotet. Människor dog som flugor i vattnet och fattade eld som torrt gräs under högsommaren. Tills slut var naturen i sådan obalans att jordytan spräcktes och upp ur dess inre välde het magma som ödelade varje vrå del av planeten och inom några dagar imploderade den. Människan hade på grund av sin girighet och avundsjuka förintat sig själva och tagit med sig allt levande på jordens yta ner i sin avgrund. De hade ödelagt allt de någonsin älskat på grund av att de var rädda, avundsjuka. De hade fallit offer för mörkret och sålt sig själv och allt annat levande till döden, auktionerat ut sig själva på loppmarknaden. De hade både velat ha kakan och äta den men nu kom det sig att de fick varken eller.