Det var först när du försvunnit,

som jag fann ro

att bli allt du önskade dig,

när du var här.


Det var först när jag var ensam,

som jag fann

att det inte var för dig,

utan för mig - som jag ändrades.


Förlamad av din eviga förväntan,

förpuppades jag i siden

vasst som ett rakblad,

hårt som diamant.


Fångad i en skönhet obeveklig,

tills jag sprängde mig igenom

och klättrade ut under himlen.

Dyblöt och gyttjefärgad.


Min egen igen...