Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
http://www.nytimes.com/2007/05/09/us/09down.html?ex=1180843200&en=ad8e77f1eb754d00&ei=5070


Människovärdet

Ett stenkast från min lägenhet, på den vackra art-decogatan Fleischmarkt i centrum av gamla stan, ligger Ambulatoriet - ett abortcentrum med drop-in-service. Två dörrar längre ner har en anti-abortorganisation sitt huvudkontor.

En sen morgon när jag var på väg till jobbet hade ett antal okammade abortmotståndare format en halvcirkel framför Ambulatoriets ingång. Där stod de, beväpnade med fotoplakat av strimlade foster, och sjöng psalmer i stämsång. Jag såg dem på håll och slogs, som alltid när jag ser demonstranter, av att det tycks finnas ett omvänt samband mellan engagemang och stilkänsla. Nyfiket gick jag närmare, fick syn på plakaten och drabbades av det ögonblickliga ångestillamående som abortbilder alltid inger. När en av de okammade damerna, tryggt gift och medelålders medelklass, räckte ut ett pastellfärgat flygblad mot mig gav jag henne en förintande blick och gick snabbt därifrån. Jag förlorade dem snart ur sikte men illamåendet hängde kvar under resten av dagen.

Tre veckor senare slog jag upp min der Standard vid frukostbordet och fastnade för en artikel lånad från the New York Times. Om 50 år, staterade artikelförfattaren i den fetstilade sammanfattningen, är Downs Syndrom med största sannolikhet ett utdött syndrom. Samtidigt som jag drog mig till minnes föreläsningarna i barnmedicin om trisomi/translokation 21, mosaicism och VSD, skummade jag artikeln och kände hur hjärtat slog allt snabbare. Tvärtemot vad jag förväntat mig handlade det inte om någon mirakelkur, om någon sensationell genterapi, utan om en ny metod för fosterdiagnostik som möjliggör en snabb och säker screening för Downs Syndrom hos gravida av alla åldrar. Metoden rekommenderas av det amerikanska gynekolog- och förlossningsläkarförbundet och hittills hade 90 % av mödrarna, som fått veta att deras foster hade Downs, valt abort.

När min bror var 13 var han en entusiastisk ishockeyspelare, men eftersom han börjat lite senare och lärde sig lite långsammare än de andra blev han den kroniska bänknötaren, till förmån för de som var bättre. XXX-ishockeyklubb, verkade då som det idealiska sättet att få spela lite hockey. Klubben, som gick ut stort med det humanistiska budskapet att \"Hos oss är engagemang, inte talang, det viktigaste!\" hade filosofin att de som tränade mest även skulle få spela. Min vanligtvis så tystlåtne bror bubblade vid matbordet och i ett drygt halvårs tid väcktes vi tre gånger i veckan vid femtiden av klampandet av hans inlinesskodda fötter i halltrappan. Han hade tagit tränarna på orden och åkte otaliga tidiga mornar 20 kilometer tur och retur på inlines för att kunna vara med på alla klubbens träningspass. När han kom tillbaka vid 8-9-tiden tog han bussen till skolan. Nå, fick han spela? Njae. En enda match, köpte min brors stålhårda beslutsamhet! En enda jävla match. Så är man ratad innan man fyllt femton.

Ett matt tidningsfoto på en elvaårig flicka åtföljde den sensationella tidningsartikeln. En spinkig liten figur med de karakteristiska sneda ögonen i det runda ansiktet, stående på ett strålkastarbelyst podium framför ett femtiotal vuxna. Runda händer med korta knubbiga fingrar håller hårt om ett skrivblock och glasögonen har halkat ner på näsan. Där står en liten mörhårig elvaåring och berättar om en vanlig skoldag, om hobbies och fritidssysselsättningar. Berättar, för att ingen ska tvivla på detta faktum, att hon minsann är ett helt vanligt barn. Ett desperat försök av en organisation bestående av familjer med Downsdrabbade barn att räcka ut handen till resten av världen. En strävan att vinna människovärde för dem de älskar. Värdighet inför en värld som skrivit av dem som ovärdiga, oönskade, icke dugliga.

Så, Downs syndrom? Vad är det egentligen för fruktansvärt tillstånd? En lätt till medelsvår utvecklingsstörning, enligt kriterier som \"läsning, skrivning, abstrakta tankeoperationer\" etc. är det enda draget som alla människor med denna kromosomavvikelse har gemensamt. Själv kan jag inte låta bli att le lite bistert för mig själv när jag tänker på att en medelsvensson från 1700-talet knappast skulle passera ett modernt IQ-test. Frågan är om ens många av tredje världens nu levande analfabeter skulle klara det. Bortsett från intelligenskvoten är drag som; kortare livslängd, större infektionskänslighet, närsynthet, avvikande smärtkänsel och vissa karaktäristiska utseendemässiga drag vanligt förekommande hos människor med Downs. Det känns förvånande banalt. Bär vi verkligen på en sådan rädsla för en bristande intelligenskvot, predisponering för en rad sjukdomar (som de flesta av oss friska människor ändå skaffar oss genom osunt leverne) och ett \"speciellt utseende\" att 90 % av oss väljer att avbryta en graviditet?

Elitismen härskar i dagens samhälle och när den tog makten förlorade människan sitt värde. Vill någon veta varför människor stressar, går in i väggen eller lever i åratal med depression och mindervärdeskänslor? För att någonstans längs vägen slutade människovärdet mätas i mänsklighet. Nu ligger människans värde inte längre i den hon är, utan i det hon gör, det hon presterar. Och vi förfasar oss över dessa tendenser. Över sjuåringen som inte duger för knatteligan, över unga som bränner ut sig för att de försöker vara \"allt\" och gamla som behandlas illa på ålderdomshem - för att de ändå är för skruttiga och korkade för att protestera. Men hur mycket vi än förfasar oss, lever vi alla i hemlighet som om elitisterna hade rätt. För var och en tillåter oss dagligen känslan av att vi inte duger.

Uppvuxen i ett kristet hem fick jag bibelberättelserna praktiskt taget med modersmjölken. Mina föräldrar var båda pedagogiskt intresserade och förklarade gärna långt och ingående bakgrunden till diverse svårbegripliga händelser och ordvändningar. Ett uttryck fick jag dock aldrig någon förklaring till, trots att det ständigt återkom. I hela Nya Testamentet, i stort sett varje gång Jesus helade någon, gav han dem samma uppmaning; \"Dina synder är förlåtna, gå nu, och synda inte mer\". Förklaringen kom långt senare, när jag läste i en bibelkommentar att kroniska sjukdomar och missbildningar under Bibelns tid inte bara var fysiska, utan också sociala handikapp. Lite som idag med andra ord.

Att äga en kropp, eller ett intellekt som inte var riktigt som alla andras ansågs bero på den egna eller förfädernas synd. Ett förlamat ben eller en syn som inte fungerade som den skulle, var inte bara en kroppsdel, utan en människa, som var defekt. Och det sociala stigmat överskred vida det fysiska. \"Dina synder är förlåtna\" alltså känn ingen skuld, din värdighet är återupprättad, du är värdefull. Plötsligt fick dessa skenbart sammanhangslösa ord en helt ny innebörd, och jag förstod; att när Jesus helade människor var den största gåvan han gav inte ett par funktionsdugliga ben, eller ögon som kunde se skarpt. Det var inte återupprättandet av kroppen eller intellektet som fick de helade människorna att gråta av glädje, utan återupprättandet av människovärdet.

Då, som nu, var detta människans värdefullaste ägodel.

När jag nu drar mig till minnes de okammade fanatikerna utanför Ambulatoriet på Fleischmarkt slås jag en en gång av samma vaga illamående. Men kanske av en annan anledning än tidigare. Jag antar att det är känslan av hälften beundran, hälften förakt, som fyller de flesta av oss varje gång vi ser någon ge sig in i en hopplös kamp. Jag undrar hur många av dem som vet vad de egentligen kämpar för. Att det egentligen inte bara handlar om fostret, vars hjärta slår efter 4 veckor, utan om hela den mänskliga rasen. Jag undrar hur många av dem som vet att kampen redan är förlorad. Att den enda fördämning som kan hejda denna stormflod av ratande brast för flera decennier sedan. Brast med Vecko-Revyn, med CV:n, med bantningshets, modegurus, Mensa, konsumtionsidentitet och mindervärdeskomplex. Med ambitioner i knatteligan, med stressade tioåringar och sjuåringar som bantar, med pensionärer som inte vågar gå ut och människor som dör ensamma. Med otrohet, med alkohol, med det systematiska förstörandet av den egna kroppen, med ångestdämpande, schemalagd fritid och den tigande acceptansen av att ingen av oss duger.

Åtminstone inte som vi är.

Så står en spinkig elvaåring i ett rum fullt av vuxna och berättar om sin vardag. Om hur hon älskar att läsa. Att matte är svårt, men att det blir lättare med tiden. Att hon spelar klarinett och går i scouterna. Och när jag läser artikeln och känner hur tårarna rinner nerför ansiktet, ostoppbara, vill jag kasta av mig min mask av rädsla och mindervärdighet och skrika;

Varför är det så svårt att stå rakryggade i människovärdighet? Varför tillåter vi den lilla rösten inom oss att fortsätta viska att vi inte duger? Och varför vill vi inte tro att vi är sådana mästerverk \"bara\" i de vi är, att inget vi kan eller gör någonsin kan upphäva värdet av detta;

värdet av vår mänsklighet.





Övriga genrer av Attimi
Läst 2395 gånger och applåderad av 18 personer
Utvald text
Publicerad 2007-06-01 19:33



Bookmark and Share


  Poetpatrask
Fantastisk!
2011-11-10

  Anita Hanssen VIP
En välskriven, flytande text som griper tag i läsaren. Väl disponerad.
2009-10-07

  Albert
läste den här igen
den är ganska lång, men jag kan inte sluta läsa

du måste skicka den här till viktiga tidningar!

men det har du väl redan gjort
du vet kanske vart du ska skicka dina viktiga tankar
2008-10-27

  ~~*MariamAurore*~~
fantastiskt bra skrivet!!
2008-05-27

  To
Intressant iaktagelse och vackra tankar. Dock tror jag inte aborter i överlag grundar sig i egoism utan i rädslor och fördommar om att barnet inte kommer få ett bra liv. (Fakta är att många funktionshindrade och utvecklingstörda är lyckligare än många andra människor) Dock finns de dem ett fåtal som har det riktigt eländigt. De som personer är lika mycket värda som alla andra människor men deras liv i sig, ja, det finns de som inte kan få ett liv som är tillräckligt för dem.
2008-05-27

  Agnes B* Lörinczi
jaaa, det var ett tag sen\' jag läste dina texter, men vilken glädje att få komma till just denna text. tack snälla för de fina tankarna som gav lite av mitt människovärde tillbaka.
favorit
2007-09-18

  Mikael Lövkvist
Du har rätt: Vi är alla mästerverk.
Tack för en kristallklar, engagerande, och djupt berörande, text.
2007-07-25

  Jojo
Den här texten kunde jag inte slita mig ifrån! Sparas, så klart. Och en applåd får du!
2007-06-28

  Marreb
Starkt! Älskar ditt språk och sätt att skriva. Inspirerande.
2007-06-23

  aol
berörd ja
2007-06-18

  Albert
du är en vacker människa! blir stolt på nåt sätt när jag läser, stolt?
ja över dig
fast jag inte känner dig

men jag blir ändå stolt
när jag läser dig
och glad att du finns
och är stolt

det blev lite konstigt det där... :-)
2007-06-04

  glittertindra
i detta problemorienterade samhälle glömmer man lätt vad en person med downs kan föra med sig... :) en stark personlighet och livsglädje... konsten att njuta av nuet som vi andra har så lätt för att glömma... det finns inget fel eller negativt i det... det gäller att se med kärlekens ögon och lägga bort de analytiska....
2007-06-04

  Sanchez
på många sätt verkar våra värderingar (alltså kollektivt) överensstämma med Hitlers värderingar, därför är Hitler för alltid den perfekte antagonisten och i själva verket är Hitler enbart personifikation av Elitismen som är den härskande grunden för vår civilisation - civilisationen och vårt sätt att leva grundar sig inte på kärlek eller medkänsla utan på hänsynslöshet, kärlek och medmänsklighet är påklistrade konstruktioner i efterhand.
Varför jag föraktar mig själv när jag tänker på mig själv? för att jag kan se vad jag är en del av och det är jag. Kan man älska världen? för vad?

Einstein sa att bara två saker är ändlösa: universum och mänsklig dumhet och han var inte säker på det första

känner du till historien om Påskön? Hur människorna som bodde där som byggde kollosala stenstatyer och utrotade sig själva genom att skövla hela sin skog för byggandet av sina statyer eller hur samhällen i Indien håller på att förinta sig själva genom att de väljer könet på sina ofödda barn (naturligtvis enbart manliga barn vill de ha) så att det blir total obalans mellan nyfödda pojkar och flickor?
som sagt det finns ingen gräns på mänsklig dumhet och jag vägrar älska något sådant och det är knappast människor med Downs Syndrom som har kommit på dessa dumma idéer utan det är eliten som kommer med de dummaste idéerna, när man tror sig vara något utöver det är då som undergången är som närmast
2007-06-03

    Sony
Mycket bra skrivet ...Jag har en bror som bar latent på diabetes, genom arv och som sen utvecklades när han var 5 år. Tänk om min mamma hade valt att göra abort för att risken var så hög att han skulle utveckla sin sjukdom! På den tiden sågs diabetes som ett stort handikapp.
Oavsett vad så har varje människa, född eller ofödd, rätt att leva ett fullvärdigt liv. Om man inte \"klarar\" av att själv sköta sitt barn så finns det andra alternativ än att avsluta dess liv. Men låt barnet komma till världen.
2007-06-03

  Sofie Viktoria
Djupt berörd av dina ord!
2007-06-02

  Ulf Popeno
Detta är bland det bästa jag läst här på sajten. Du väcker så starka frågor och jag rubbas verkligen i min uppfattning. Det här känns så väldigt nära dig själv, samtidigt som du har styrkan i att bära den röda tråden rakt igenom. Det här är en så svår fråga, för det inbegriper var livet börjar och var det slutar, människovärdet, mänsklighet. Jag är egentligen för bortsortering av \"genetiska defekter\", dels för att jag inte tror, som många kristna tror, att livet börjar i fosterstadiet. Dels för att en människa inte ska vara tyngd i onödan genom sitt liv av ett handikapp. Men, du ställer ju frågorna som rubbar min ståndpunkt rejält. För, när blir en egenskap defekt? Och när är den defekten så pass stor att det motiverar abort?
Men, den här typen av bortsortering är inte ny. Det var bara grymmare förr.
2007-06-02

  Leif Furstedt
Bra gjort...
En sanning , välformulerad och tydlig.
Att ge, istället för att ta bort, bort möjligheten att i sig se gåvan att kunna ge, sig själv och andra, acceptera, dela och ta emot.
2007-06-02

    ej medlem längre
Vilken text! Urbra skrivet och innehållet i den är verkligen dagsaktuell. För mig personligen kom texten exakt i rätt tid...*L*
Bökmärke, applåd eloge!!
2007-06-01

  Attimi
Tack för kommentaren. Downs är mycket riktigt ingen sjukdom, utan ett syndrom. Och jo, jag har läst medicin så det visste jag egentligen. Ibland flyter svenskan lite trögt bara.
2007-06-01

  AndersN
Kort reflektion. Downs är ju en mutation av kromosomer(Chansen för en kvinna i 20 år ålder är 1/1500, för en kvinna i 40 årsålder 1/100), inte en sjukdom. Den kan inte utrotas. Att sedan en kvinna kan välja att inte föda är en helt annan sak och bara hennes sak. Tänka sig att artikleförfattaren inte visste det.
2007-06-01

    Ling
Hej! Viktig text, bra skriven men jag måste rätta dig lite. Min bror har Downs syndrom och det är absolut ingen sjukdom! Det är vad det heter; ett syndrom. Någonting man föds med och som inte går att \"bota\". För övrigt är Axel en av de största glädjeämnena i mitt liv. Måste gå tillbaka till din text senare. Läsa om, men inte nu. Men du har rätt, i dagens samhälle måste man vara perfekt, inte människa.
2007-06-01

  Vanja-Kristina Morgell
Jag gör allt med den här texten, bokmärker, applåderar, lägger till i favoriter, och kommentaren: Det viktigaste jag har läst på poeter någonsin!
2007-06-01
  > Nästa text
< Föregående

Attimi
Attimi