Ett stenkast från min lägenhet, på den vackra art-decogatan Fleischmarkt i centrum av gamla stan, ligger Ambulatoriet - ett abortcentrum med drop-in-service. Två dörrar längre ner har en anti-abortorganisation sitt huvudkontor.

En sen morgon när jag var på väg till jobbet hade ett antal okammade abortmotståndare format en halvcirkel framför Ambulatoriets ingång. Där stod de, beväpnade med fotoplakat av strimlade foster, och sjöng psalmer i stämsång. Jag såg dem på håll och slogs, som alltid när jag ser demonstranter, av att det tycks finnas ett omvänt samband mellan engagemang och stilkänsla. Nyfiket gick jag närmare, fick syn på plakaten och drabbades av det ögonblickliga ångestillamående som abortbilder alltid inger. När en av de okammade damerna, tryggt gift och medelålders medelklass, räckte ut ett pastellfärgat flygblad mot mig gav jag henne en förintande blick och gick snabbt därifrån. Jag förlorade dem snart ur sikte men illamåendet hängde kvar under resten av dagen.

Tre veckor senare slog jag upp min der Standard vid frukostbordet och fastnade för en artikel lånad från the New York Times. Om 50 år, staterade artikelförfattaren i den fetstilade sammanfattningen, är Downs Syndrom med största sannolikhet ett utdött syndrom. Samtidigt som jag drog mig till minnes föreläsningarna i barnmedicin om trisomi/translokation 21, mosaicism och VSD, skummade jag artikeln och kände hur hjärtat slog allt snabbare. Tvärtemot vad jag förväntat mig handlade det inte om någon mirakelkur, om någon sensationell genterapi, utan om en ny metod för fosterdiagnostik som möjliggör en snabb och säker screening för Downs Syndrom hos gravida av alla åldrar. Metoden rekommenderas av det amerikanska gynekolog- och förlossningsläkarförbundet och hittills hade 90 % av mödrarna, som fått veta att deras foster hade Downs, valt abort.

När min bror var 13 var han en entusiastisk ishockeyspelare, men eftersom han börjat lite senare och lärde sig lite långsammare än de andra blev han den kroniska bänknötaren, till förmån för de som var bättre. XXX-ishockeyklubb, verkade då som det idealiska sättet att få spela lite hockey. Klubben, som gick ut stort med det humanistiska budskapet att \"Hos oss är engagemang, inte talang, det viktigaste!\" hade filosofin att de som tränade mest även skulle få spela. Min vanligtvis så tystlåtne bror bubblade vid matbordet och i ett drygt halvårs tid väcktes vi tre gånger i veckan vid femtiden av klampandet av hans inlinesskodda fötter i halltrappan. Han hade tagit tränarna på orden och åkte otaliga tidiga mornar 20 kilometer tur och retur på inlines för att kunna vara med på alla klubbens träningspass. När han kom tillbaka vid 8-9-tiden tog han bussen till skolan. Nå, fick han spela? Njae. En enda match, köpte min brors stålhårda beslutsamhet! En enda jävla match. Så är man ratad innan man fyllt femton.

Ett matt tidningsfoto på en elvaårig flicka åtföljde den sensationella tidningsartikeln. En spinkig liten figur med de karakteristiska sneda ögonen i det runda ansiktet, stående på ett strålkastarbelyst podium framför ett femtiotal vuxna. Runda händer med korta knubbiga fingrar håller hårt om ett skrivblock och glasögonen har halkat ner på näsan. Där står en liten mörhårig elvaåring och berättar om en vanlig skoldag, om hobbies och fritidssysselsättningar. Berättar, för att ingen ska tvivla på detta faktum, att hon minsann är ett helt vanligt barn. Ett desperat försök av en organisation bestående av familjer med Downsdrabbade barn att räcka ut handen till resten av världen. En strävan att vinna människovärde för dem de älskar. Värdighet inför en värld som skrivit av dem som ovärdiga, oönskade, icke dugliga.

Så, Downs syndrom? Vad är det egentligen för fruktansvärt tillstånd? En lätt till medelsvår utvecklingsstörning, enligt kriterier som \"läsning, skrivning, abstrakta tankeoperationer\" etc. är det enda draget som alla människor med denna kromosomavvikelse har gemensamt. Själv kan jag inte låta bli att le lite bistert för mig själv när jag tänker på att en medelsvensson från 1700-talet knappast skulle passera ett modernt IQ-test. Frågan är om ens många av tredje världens nu levande analfabeter skulle klara det. Bortsett från intelligenskvoten är drag som; kortare livslängd, större infektionskänslighet, närsynthet, avvikande smärtkänsel och vissa karaktäristiska utseendemässiga drag vanligt förekommande hos människor med Downs. Det känns förvånande banalt. Bär vi verkligen på en sådan rädsla för en bristande intelligenskvot, predisponering för en rad sjukdomar (som de flesta av oss friska människor ändå skaffar oss genom osunt leverne) och ett \"speciellt utseende\" att 90 % av oss väljer att avbryta en graviditet?

Elitismen härskar i dagens samhälle och när den tog makten förlorade människan sitt värde. Vill någon veta varför människor stressar, går in i väggen eller lever i åratal med depression och mindervärdeskänslor? För att någonstans längs vägen slutade människovärdet mätas i mänsklighet. Nu ligger människans värde inte längre i den hon är, utan i det hon gör, det hon presterar. Och vi förfasar oss över dessa tendenser. Över sjuåringen som inte duger för knatteligan, över unga som bränner ut sig för att de försöker vara \"allt\" och gamla som behandlas illa på ålderdomshem - för att de ändå är för skruttiga och korkade för att protestera. Men hur mycket vi än förfasar oss, lever vi alla i hemlighet som om elitisterna hade rätt. För var och en tillåter oss dagligen känslan av att vi inte duger.

Uppvuxen i ett kristet hem fick jag bibelberättelserna praktiskt taget med modersmjölken. Mina föräldrar var båda pedagogiskt intresserade och förklarade gärna långt och ingående bakgrunden till diverse svårbegripliga händelser och ordvändningar. Ett uttryck fick jag dock aldrig någon förklaring till, trots att det ständigt återkom. I hela Nya Testamentet, i stort sett varje gång Jesus helade någon, gav han dem samma uppmaning; \"Dina synder är förlåtna, gå nu, och synda inte mer\". Förklaringen kom långt senare, när jag läste i en bibelkommentar att kroniska sjukdomar och missbildningar under Bibelns tid inte bara var fysiska, utan också sociala handikapp. Lite som idag med andra ord.

Att äga en kropp, eller ett intellekt som inte var riktigt som alla andras ansågs bero på den egna eller förfädernas synd. Ett förlamat ben eller en syn som inte fungerade som den skulle, var inte bara en kroppsdel, utan en människa, som var defekt. Och det sociala stigmat överskred vida det fysiska. \"Dina synder är förlåtna\" alltså känn ingen skuld, din värdighet är återupprättad, du är värdefull. Plötsligt fick dessa skenbart sammanhangslösa ord en helt ny innebörd, och jag förstod; att när Jesus helade människor var den största gåvan han gav inte ett par funktionsdugliga ben, eller ögon som kunde se skarpt. Det var inte återupprättandet av kroppen eller intellektet som fick de helade människorna att gråta av glädje, utan återupprättandet av människovärdet.

Då, som nu, var detta människans värdefullaste ägodel.

När jag nu drar mig till minnes de okammade fanatikerna utanför Ambulatoriet på Fleischmarkt slås jag en en gång av samma vaga illamående. Men kanske av en annan anledning än tidigare. Jag antar att det är känslan av hälften beundran, hälften förakt, som fyller de flesta av oss varje gång vi ser någon ge sig in i en hopplös kamp. Jag undrar hur många av dem som vet vad de egentligen kämpar för. Att det egentligen inte bara handlar om fostret, vars hjärta slår efter 4 veckor, utan om hela den mänskliga rasen. Jag undrar hur många av dem som vet att kampen redan är förlorad. Att den enda fördämning som kan hejda denna stormflod av ratande brast för flera decennier sedan. Brast med Vecko-Revyn, med CV:n, med bantningshets, modegurus, Mensa, konsumtionsidentitet och mindervärdeskomplex. Med ambitioner i knatteligan, med stressade tioåringar och sjuåringar som bantar, med pensionärer som inte vågar gå ut och människor som dör ensamma. Med otrohet, med alkohol, med det systematiska förstörandet av den egna kroppen, med ångestdämpande, schemalagd fritid och den tigande acceptansen av att ingen av oss duger.

Åtminstone inte som vi är.

Så står en spinkig elvaåring i ett rum fullt av vuxna och berättar om sin vardag. Om hur hon älskar att läsa. Att matte är svårt, men att det blir lättare med tiden. Att hon spelar klarinett och går i scouterna. Och när jag läser artikeln och känner hur tårarna rinner nerför ansiktet, ostoppbara, vill jag kasta av mig min mask av rädsla och mindervärdighet och skrika;

Varför är det så svårt att stå rakryggade i människovärdighet? Varför tillåter vi den lilla rösten inom oss att fortsätta viska att vi inte duger? Och varför vill vi inte tro att vi är sådana mästerverk \"bara\" i de vi är, att inget vi kan eller gör någonsin kan upphäva värdet av detta;

värdet av vår mänsklighet.