Visst finns det svenskspråkiga underskattade författare, i synnerhet i Finland, men här är några rikssvenska:

Sven Stolpe har aldrig fått det erkännande han förtjänat för sin dynamiska, ofta dramatiska, alltid levande prosa. Visst är han kontroversiell, precis som Strindberg älskade han att gräla och struntade blankt i vilka fiender han skaffade sig, men i motsats till Strindberg yvdes han inte över sin konst att skaffa sig fiender eller över dess klättrande statistik. Mest kontroversiell är väl hans engagemang i Oxfordrörelsen och hans beundran för Hitler - som inte tog slut förrän 1944, men tyvärr var han långt ifrån ensam- Ingmar Bergman, Sven Hedin, Knut Hamsun, tyvärr föll många genier i den fällan. Framför allt var Sven Stolpe en utomordentligt hälsosam kraft i den svenska debatten, vilken ära han delar med Vilhelm Moberg.

En annan underskattad (och nästan helt okänd) författare var Eric Lundkvist, som mest skrev om Indonesien, där han reste regelbundet och kallade sitt andra hemland. Mest känd av hans böcker är väl \"Ingen tobak - inget halleluja\", en munter satir om en missionär som skall tämja och omvända huvudjägarna på Nya Guinea men som (naturligtvis) blir omvänd själv. Alla hans böcker är läsvärda, han är en ärlig primitivist som aldrig ägnar sig åt nonsens, och hans ofta betagande skildringar av sitt tropiska örike är alltid ömma och kärleksfulla.

I Finland finns det hur många underskattade (svenska) författare som helst. I första rummet kommer väl Jarl Hemmer, mest känd för sin pathosfyllda roman \"En man och hans samvete\" om en präst som får uppgiften att ägna sig åt livdömda krigsfångar på Sveaborg (efter inbördeskriget) och slutligen byter plats med en av dem för att rädda hans liv och bli avrättad själv. Han var framför allt en framstående lyriker och Tolstoj-kännare och blev tyvärr ännu en av alltför många svenska litterära självmördare - han sköt sig.

Den främsta stilisten på det området är emellertid Eirik Hornborg, som började som romantisk sjölivsskildrare (han seglade med de stora klipperskeppen) men övergick till att bli renodlad historiker. Hans historiska verk är unika genom att vart och ett av dem specialiserar sig på särskilda områden, såsom \"Segelsjöfartens historia\", \"Piraternas historia\", \"Indianernas historia\", \"Krigets historia\" och den kanske intressantaste och mest njutbara av dem alla, \"Roms tredje storhetstid\", som skildrar Rom under de sista decennierna innan det blev huvudstad 1870 och föll under förändringarnas urskiljningslöshet i den hänsynslöst moderniserande bulldozerbärsärkargången bland känsliga palats och ruiner. Hans bror Harald är också underskattrad men inte lika intressant, då han mest bara skrev tämligen ytliga historiska romaner, med ett undantag: skildringen av landsförrädaren Patkul, som startade det Stora Nordiska Kriget mot Karl XII, som är en oundgänglig studie i politisk ondska.

Jag skulle nästan vilja påstå att också Herman Lindqvist är underskattad, som trots alla sina brister i vederhäftighet dock alltid skriver med entusiasm och inlevelse och har intressanta saker att berätta.

Detta var nu några förslag.