Länken är Evig, utan slut
Den blänker på hennes finger
Månen bevittnar, kall och blek,
de löften som viskas inatt

I själarna ristas ”För evigt” in
I hopp och förtvivlan, dårskap och mod
Då månen speglas i tårars blänk,
knyts band mellan längtande hjärtan

Vid hennes fötter han böjer sig ner,
just innan solen vaknar
Han svär henne trohet och evigt beskydd
I trofasthet lovar hon vänta

Och månen gråter, men stjärnorna ler
över vacker, förlorad saga
Han bär hennes hjärta till evig tid
i hopp om ett lyckligt slut

© AnnaCarin Andersson