Novembervinden smekte den blöta asfalten. Klockan hade just passerat fyra och de grå molnen svepte förbi fullmånen, lekfullt och snabbt över den blålila himlen. Inte ens några prasslande löv hördes i den fuktiga råa nattluften, och lyssnade noga kunde man nästan höra vattnets ristningar då vinden drog över de mörka pölarna. Långt bort, på någon gata inne i förortens radhusbebyggelse, ekade ungdomars skratt och skrik. De tycktes inte bry sig om vardagens allvar, att de skulle vakna upp imorgon till en rutin av måsten och krav.

Bengt lyfte vänsterhanden, rättade till slipsen och lät den falla tillbaks på ratten. Han sneglade i backspegeln för att se om luggen låg rätt till, att glasögonen inte satt snett eller om någonting annat var fel som han inte var medveten om. Kanske var det bara för att se om han själv satt kvar där bakom ratten i den svarta taxibilen, att han inte försvunnit och smält in i den gråa, sträva bilklädseln.
Ibland kunde han känna det som att det inte var han som satt där, styrde, blinkade och svängde. Att det bara var hans kropp, att han styrdes av något annat element som kunde ta kontroll över hans tankar och handlingar. Som att han tappat sitt Jag, någonstans därute i novembernatten, och bara fortsatt köra.

The show must go on.
Något han läst i en bok någon gång, eller kanske sett på tv. En tigertämjare på en cirkus i LA som blivit söndersliten, söndertuggad och uppäten av sina tämjda bestar. Sedan skickade de in clownerna. Och de dansade, spexade inför de gråtande barnen. Ingen tycktes vilja inse att det under sågspånet fanns blod, rött klibbigt människoblod, rester av någons avstannade hjärtslag.

De första regndropparna föll och smetades ut i en båge över vindrutan. Bengt var nu inte längre Bengt utan en del av den svarta bilen, fullständigt synkroniserad, ett bultande levande hjärta i den kalla maskinen. Omedvetet rös han till, som av köld eller obehag, när fler mörka droppar kysste rutan.Allt mer och allt hårdare piskade regnet mot bilen, och Bengt kunde inte hjälpa att känna en stigande panik vibrera kroppen. Han såg sig själv utifrån, såg hur han blinkade in mot vägkanten i den döda förorten och stannade. Lät motorn sucka till och stängas av. Satt sedan tyst med händerna på ratten och hörde smattret mot biltaket.

Ute i regnet sprang hon, de bruna blöta lockarna kittlandes över ryggen. Sjungandes och skrattandes snubblade hon fram i gatlampornas gula ljus. Med ett brett leende tog hon ett jätteskutt, bara för att känna båda fötterna lämna marken. Sekunden i luften tycktes vara för evigt, regnet mot hennes armar, kylan, vinden, allt tycktes stanna till för henne. Världen stannade för hennes lycka.

I just want to
walk with you
Between the raindrops and sunshowers.

Hon tumlade ner och sprang blundande, snubblade nästan över den svarta taxin som stod parkerad helt fel i natten. Hon tryckte händerna mot den blöta rutan bara för att känna vattnet mellan fingrarna, känna kylan stråla upp genom armarna, axlarna, upp i ryggmärgen, upp i nacken, upp i…

Ett ryck och Bengt var tillbaks igen. Han vände sig mot ljudet och såg två händer pressade mot rutan. Nej, inte pressandes mot utan… smekandes rutan. Han följde händerna, två blöta bara armar som tillhörde en ung brunhårig kvinna. Hon kunde inte ha varit äldre än 17, och hon måste ha frusit där hon stod i bara ett tunt blött linne ensam i novembernatten. Hennes smink hade runnit, men hon var ändå den vackraste han någonsin sett. Ansiktet pryddes av ett leende som blottade hennes tänder och krökte hennes röda läppar. Ögonen blänkte i månens blåvita sken och varje millimeter av henne tycktes stråla. Inte ljus utan någon oförklarlig värme, och hans första tanke på att hon borde frysa i vädret försvann lika fort som den kommit.

Hennes fingrar började spela över den våta rutan, formade ord, meningar, hela sagor och berättelser som hon aldrig kunnat yttra. Fingertopparna lämnade våta spår när rutan utan förvarning vevades ner.
- Vart ska du?
Först trodde hon rösten kom från bilradion. Tonen var död, metallisk, intränad och utspottad. Knastrig, torr som ett gammalt dammigt kassettband som spolats fram och tillbaka år efter år. Hon la huvudet på sned och betraktade mannen bakom ratten. De buskiga grå ögonbrynen som tycktes hänga sorgset över hans tomma ögon, fängslade bakom stålgrå bågar och tjocka glas.
- Jag ska… vet inte. Vart ska du?
- Mot Centralen. Hoppa in, det måste vara... Blött. Kallt.

Orden hade först ingen betydelse för henne. Sedan kom bilder, gamla minnen av vantar och raggsockor. Turkosa galonbyxor och gummistövlar, det var någonting man skulle… Något hon glömt. Hon såg på sig själv och upptäckte att det enda hon bar var ett brunt axelbandslinne och ett par trasiga jeans. Inte ens några skor hade hon, och tårna stack ut från under den leriga byxfållen, bleka och jordiga. Hon rörde lite på dem, krafsade i gruset och tittade upp igen.
- Oj... Ja. Hon sken upp och knyckte till med huvudet så att luggen kastades bakåt.
Hon öppnade dörren till baksätet och satte sig. Stirrade först rakt mot det tomma sätet framför, men vände sedan blicken till fönstret bredvid.

Tystnaden låg tung i bilen när Bengt startade motorn. Hans sinne var plötsligt som ryckt ur den stelnade kroppen. Han hade aldrig sett något så levande, så fladdrande varmt och underbart. Flickan i baksätet betraktade tyst mörkret medan bilen susade över den blöta asfalten, snabbare för varje sekund som tickade fram på hans silvriga armbandsur. Han tyckte sig känna hennes puls skaka bilen, tyckte sig höra hennes tankar som radiosignaler sändas ur varje krusigt hårstrå på hennes huvud. Han ville höra hennes röst.

- Vad heter du?
Hon såg inte upp, svarade inte. Istället började hon nynna svagt.
- Sometimes I get overcharged, that\'s when you see sparks…
They ask me where the hell I\'m going, at a 1000 feet per second
Hon lyfte sitt smala pekfinger och drog det längs rutan, följde spåren av regndropparna.
- När jag var yngre brukade jag alltid låta dem tävla. Dropparna, och dom bildade som nät över…
Blicken växlades från fönsterrutan till handen som svepte över glaset.
-…som, blodådror. Hon skrattade till och höjde rösten.
- Har du nånsin tänkt på det, att man är som ett nätverk hela en? Inget är ditt, alla delar av dig är egna…Egna varelser. Du vet att du är du, men hur kan du veta det? Varifrån kommer dina tankar? Från varje cell och varje blodkropp? Kan du så säga att en myrstack tänker? För egentligen är vi ju alla som såna... uppbyggda av små… egna liv. Och du kan inte säga en punkt på hela din kropp som egentligen är du... Vart sitter han egentligen, den där mannen du kallar sig själv?

Intensiteten i hennes röst dog ut och hennes fingrar letade sig upp i det toviga håret.
- Jo.. jo det är ju…
- Emilia. Du får kalla mig det, det är olika varje gång. Vissa dagar är jag något annat, kanske inte ens ett namn. Man ändras konstant, alla små delar av en. De dör och blir nya, tankar och känslor ändras.. Du, jag. Vi är inte samma som vi var nyss.
Med en allvarlig min stirrade hon in i backspegeln och lät blicken möta hans. Hennes stenansikte sprack upp i ett bubblande skratt som fyllde bilen och dränkte ljudet av motorn.

- Du ser inte ut som en sån som älskar. Eller, förmodligen nån gång. Alla har väl nån gång känt något liknande. Kanske.
Hon ruskade på huvudet och kastade bak håret. Lutade sig mot fönsterrutan, nästan så att läpparna vidrörde glaset, och andades ut. Den täcktes av en vit skimrande imma.
Hon lät fingertopparna spela över glaset igen, målade ett skevt svart hjärta i sin utandning.
- Men du är död inuti. Det märks, du älskar inte. Inte en enda cell av dig.
Bengt betraktade flickan genom backspegeln. Hon satt och blundade i sitt eget otroliga skimmer. Han drog ett djupt andetag, kände hennes lyster och hennes doft fylla varje millimeter av hans lungor. Hennes ord slog hårt mot honom, brände igenom hans iskalla mur av perfektion.

And this feeling shivers down your spine
Love comes in colors you can\'t deny
All that shimmers is love, love, your love

- Jag…
Bengt försökte svara henne. Försökte försvara sig men kom inte på hur. Det var sant, han kände det. I varje del av sig, varje cell precis som hon sa. Han var död, bara en kropp som han lämnat för länge sen. Mer mekanisk än levande, mer lik bilen de båda färdades i än flickan som färdades med honom.

Hon huttrade till.
- Du är kall.
Hon fortsatte nynna svagt för att fylla den tomma tystnaden. Började känna sig rastlös, känna hur varje muskel i kroppen ryckte av lagrad energi. Hon skakade till huvudet igen, rufsade upp håret. Kände hur något ville ut.
Hon grep tag i sätet framför sig och skrek.

Bengt tvärnitade. Hela han darrande av hennes ekande vrål. Varje cell, varje liten organism fylldes av hennes röst. Några sekunder senare tog tystnaden över.
- Jag.. måste.
Hon grep fumlande efter dörrhandtaget och kastade sig ut ur bilen. Någonstans i Spånga försvann hon ut i mörkret och han visste att han aldrig skulle se henne igen.

Bengt satt still med händerna på ratten. I flera minuter satt han med rester av henne ekandes i sig, innan hans kropp sakta började röra sig.. Greppa efter växelspaken, trycka ner kopplingen. Gasa. Blinka.
När arbetspasset var slut skulle han torka rent rutan. Torka bort hennes skeva hjärtan, och med det hela hennes existens.

Torka bort alla spår av henne.