Det är som att man ger upp lite mer, dör lite mer varje gång man stannar. Och jag klarar inte av att höra tonerna från ditt jävla piano. Det är för mycket, det är för mycket och jag vill bara slita bort allt, slita av allt slita sönder allt igen igen igen.
Jag drar kudden över öronen igen och gråter och biter och skriker men det fortsätter, det ekar. Det spänner och jag darrar och jag vill inte mer. Det är samma jävla melodi och du slår fel ton varje jävla gång och jag orkar inte höra mer.

Jag ger upp, lite mer varje gång jag stannar. Varje gång jag sväljer och biter ihop.




För det är alltid lika dant. Det är alltid något som vill ut. Och det räcker inte med gråt, det räcker inte med skratt, det går inte att spy ut det, går inte att förneka det.