Varje dag dör jag..
smärtan inom mig blir ohanterlig
och jag bara slutar att existera

Stupet i kanalen lockar mig
Vet ej om de är självaste Näcken som kallar mig…
Vill gärna fly till stillhet
Omringa mig med vattnets läkande ömhet

Sluta andas…
Sluta tänka…
Sluta känna
Sluta leva…
Bara sluta – allt


Den milda blicken av en kära vän
plågar mig…
den ber mig att stanna kvar…
kämpa
prata
och
vara den jag är

Näckens otåliga kallande efter mig tystnar
Hans kyliga våta rike avlägsnar sig från mina tankar
Jag känner hur värmen sprider in i mina lemmar igen

Jag är älskad
Jag är inte allena
Jag finns fast
livet gör ont
och jag kommer att dö igen