Likt en fjäril blottad på en oändlig sommaräng
i en orkan fylld av regn vittrar jag sönder,
För din skull älskling.

Inte kan jag väl låta dig leva död ensam i det blå,
nä det skulle nog aldrig gå.
Så för min tro på äkta kärlek
silas jag nu sönder för dig
i regnet av mina egna tårar.

Undra om världen fortsätter rotera utan oss,
Jag borde ha hittat nya världsspelare att sparka klotet vidare,
bort från solen.
Men det finns inget att göra åt det nu,
det är lätt att vara efterklok.

Snart min kära,
snart har de sista dropparna
sköljt igenom mina sköra vingar
som ska bära mig upp till dig.