Medans orden skrivs sticker det i näsan och man känner ängslan komma krypande och näsan vädrar efter vindriktning.
En lukt som skapar oro om det är någon som glömt ett ljus eller glömt stänga av spisen.

Sätter på mig skorna och traskar oroligt omkring runt huset och kikar lite här och lite där, men kan inte se något som skulle störa min nattsömn denna natt.

För inte alls så länge sedan brann ett stort hus ner och det berättades om en mor som med sina fyra barn förtvivlat inte kunde ta sig ut.

Ett sms till sin man att nu är det kört och om hur mycket hon älskade honom. Hon lindade in sina barn i filtar och sjöng vaggvisor för dom och kände hur brandröken blev allt tätare och tätare och hur livet sakta började nå sitt slut. Hennes man hade kommit till platsen och kunde berätta att det fanns folk kvar i huset, nämligen min älskade familj. Med tårfyllda ögon fick han brandmännen att omdirigera och se till att få ut hans familj.

I sista stund när mamman trodde att snart mycket snart skulle hon få somna in för gott till vaggvisans sista refräng, så kände hon en stadig arm om sin axel och hon såg brandmän ta hennes barn i säkerhet. Fylld av rök och hostande lyckades mamman och barnen komma ut i det friska, för att tas om hand av ambulanspersonal och vid sin sida fanns hennes man med tårar som aldrig ville sluta att rinna.

Men två människoliv fick denna fasansfulla natt sina liv släckta, som inte brandmännen lyckades få ut innan lågorna slukades deras liv.
En tragisk händelse och där sorgen är omättlig för dom som stod dessa själar nära.

Ja eld kan vara vackert, men också förfärligt ond när man inte kan ha kontroll över när tragedin är ett faktum.