Jag betraktar skylten som kvinnan krampaktigt visar dom som vandrar förbi.
En del tittar med försiktig blick och kanske känns det alldeles för främmande
för ett land som Sverige att se någon sitta på en filt och vill ha barmhärtighet av dom som har mer än en liten ynklig filt att sitta på.

Många hör man säga: Sånt här förekommer inte i Sverige, utan det är rena rama tiggeriet. Men vem har mod att sätta sig på en liten filt med en skylt där det står: Vi är från Ungern och söker arbete. Vi har fyra barn att försörja. Man kan ju undra hur det kan komma sig då, att en familj kan sitta på en öppen gata utan att någon rör vid deras situation.
Poliser patrullerar och går bara förbi. Människor som säkert jobbar med att hjälpa andra går för att äta sin lunch. Ser dom inte paret med skylten och undrar om dom kanske inte känner till hur vårt system fungerar.

Nog ska väl en familj kunna få äta sig mätt och en möjlighet att få sin rätt prövad. Det tråkiga av hela den här händelsen är att jag fick uppleva trummans slag i takt med fotstegen av dom rika. Plötsligt tystnade trummans slag och jag funderade vart du tagit vägen. Nu sitter du där tyst och trumman har du inte längre med dig och ditt leende är borta. Bredvid sitter din hustru och jag ser i era ögon en längtan att få resa er upp och gå bredvid fotstegen av dom rika och känna att även ni har en morgondag att vakna till och att ni kan torka bort tårarna från era barns kinder och servera dom livet.