Det har hänt att människor uttryckt sin avsmak för kristendomen rakt i ansiktet på mig när de fått veta att jag är kristen. Det är okey. Jag gillar när man är ärlig. Jag har betydligt svårare för att hantera ett artigt ”Jaha, så intressant”, när tonfallet och ögonen avslöjar att det egentligen inte upplevs det minsta intressant. Kristendomen är redan ett bortsorterat alternativ. Man har bilden klar för sig. En ”aktiv kristen” är en människa som valt att låta sig programmeras i vissa frågor istället för att tänka själv. Den reaktionen har ännu inte lett till något givande samtal för min del. Jag kan inte hantera när någon låtsas vara intresserad för att vara artig. Jag känner mig bara till besvär och bortkommen och fånig.

Jag vet att många kristna väljer att inte tänka själva i vissa frågor. Allt för väl. Det är lätt hänt. Allt går ju inte att tänka sig fram till. Kyrkan och Upplysningen gjorde en frontalkrock en gång i tiden och har inte hämtat sig helt efter detta ännu, men det är ett stort misstag att kasta ut barnet med badvattnet eftersom man gillar att tänka.

Jag har sammanfattat min egen livsåskådningsresa med tanke på just dig som väljer att inte ens reflektera över detta alternativ eftersom du är en sunt tänkande människa som inte vill låta dig programmeras. Givetvis hoppas jag att du ska återinföra kristendomen som ett tänkbart alternativ. Jag kan utlova en hel del magnifika vyer på din världsbildsresa om du undersöker denna möjlighet lite närmare.


BARNDOMSHEMMET

Jag är uppvuxen i ett kristet hem. Mina (helt underbara) föräldrar var med i Missionskyrkan. Jag brukade få följa med på gudstjänst nästan varje söndag. Mamma hade med kritor och halstabletter till oss barn. Gudstjänsterna upplevdes ändå oändligt långa, tråkiga och obegripliga. Någon gång under predikan brukade jag säga att jag behövde gå på toaletten och unnade mig en liten stund att undersöka kyrkans skrymslen som omväxling till den hårda bänken. När jag blev så stor att jag kunde vara hemma själv när de andra åkte till gudstjänst valde jag allt oftare den möjligheten. Jag deltog i Nying och Scouter och tyckte om det mycket, men det var kompisarna, övernattningarna och lekarna som attraherade. Den obligatoriska andakten var något man fick genomlida.


KLASSKAMRATERNA

Jag hade en klasskamrat som också var med i Nying och Scout och upplevde situationen som mig. Jag hade en annan klasskamrat som var Pingstvän. I övrigt hade jag enbart icke-kristna kompisar. Jag var lite avundssjuk på dem. Jag tyckte att de verkade friare. Det var helt enkelt typiskt att just jag skulle behöva växa upp i en familj som råkade veta att Gud fanns. (Tack och lov att jag inte var Pingstvän. Jag fick ju i alla fall vara med på skoldanserna...) De andra kunde svära så coolt, de kunde trimma mopparna och kunde komma undan alla möjliga situationer ganska smidigt med nödlögner utan synbart dåligt samvete. Själv hade jag turen att pappa ”råkade” köpa en begagnad moppe till mig som var rejält trimmad. (Jag blev glatt överraskad och förstod lite mer om både livet och min pappas stora hjärta när jag fick veta att han varit fullt medveten om att moppen var trimmad och tyckte att det kunde vara lite roligt för mig.) Jag lärde mig också att svära utstuderat coolt. Jag använde helt olika språk hemma och med kompisarna, men svär man mycket blir det en del av språket och jag fick ibland hejda mig mitt i svordomar hemma och ursäktande möta mammas oroade blick.


NÅGRA OVANLIGA TJEJER

När man kommer upp i högstadiet finns det en scoutledarutbildning inom Missionskyrkan som heter SKA’UT. Utbildningen består av tre läger. Två sommarläger och ett vinterläger. De äldre scouterna rekommenderade dessa läger mycket varmt, så jag och min scout-klasskamrat anmälde oss till denna utbildning.

Ett par av tjejerna på detta läger fångade min uppmärksamhet på ett speciellt sätt. Till traditionen hörde att man på kvällen brukade leka olika slags kram-ringlekar, som jag såg fram emot mycket. Jag smygtittade en hel del på tjejerna under kvällsandakten och längtade till de kommande ringlekarna. Innan andakten avslutades sade en av ledarna att de som ville ägna en liten längre stund till att sjunga och be tillsammans var välkomna att stanna kvar på en ”frivillig andakt”. Vilken idiotisk idé? Vem skulle vilja stanna på något sådant? Jag for ut bland de första och började spana efter mina favorittjejer. Efter tio minuter gick det upp för mig att de helt enkelt måste ha stannat kvar på den frivilliga andakten. Jag smög mig fram till ett fönster och såg dem helt riktigt sitta kvar därinne.


MIN FÖRSTA ”FRIVILLIGA ANDAKT”

Nästa kväll dröjde jag mig kvar lite längre och kollade om tjejerna stannade igen. Det gjorde de och det bara blev så att jag också stannade kvar. Det var en ganska trevlig stund med sång och bön. Allt var väldigt ärligt och jag började förstå att det fanns helt vanliga människor i min egen ålder som var genuint intresserade av Gud. Avslutningsvis sa en av ledarna till oss att blunda. Sedan bad han alla som ville att vi skulle be för just honom/henne att räcka upp handen eller göra något annat tecken. Jag satt lite obekvämt och skulle bara byta ställning, men råkade tappa balansen på något sätt vilket resulterade i en liten knyck med huvudet. Jag hörde ledaren säga, ”Jag har sett ditt tecken, vi ska be för dig”. När de sedan började be för oss som gjort tecken kändes det först pinsamt. Jag ville väl inte ha förbön egentligen? Efter en stund försvann det pinsamma och ersattes med förundran. Det hände någonting med mig när de bad för mig. Jag kände en ”närvaro” av något som måste ha varit Gud. Jag blev väldigt berörd och ville aldrig att andakten skulle sluta. Jag tror att jag stannade kvar sist av alla.


MITT FÖRSTA FÖRTROLIGA SAMTAL MED GUD

Min klasskamrat var högst förvånad, nästan arg, när jag kom ut från andakten. ”Varför stannade du kvar därinne, är du knäpp?” Han drog med mig till stället där ringlekarna pågick. Jag var som i ett töcken. Jag ville bara vara själv. Det hade hänt något alldeles för viktigt för att bara springa på som vanligt. Jag sade att jag behövde något i tältet och smet in till mitt liggunderlag och sovsäck. Där, på mage i det mörka militärtältet, hade jag mitt livs första förtroliga samtal med Gud. Mest var jag tyst och lät ögonblicket sjunka in. Vad det än var som hade hänt, så ville jag ha mer av detta.


UPPTÄCKTER AV INRE FÖRÄNDRING

Tillbaka hemma blev livet mer eller mindre som vanligt igen. Jag hade ingen att dela det som hänt med, så det fanns inget naturligt tillfälle att fördjupa sig i det nyvunna gudsintresset. Jag lyssnade med ett nytt intresse på andakterna i Scouterna och började följa med föräldrarna till gudstjänsterna igen. Jag upptäckte att svordomarna var ”bortplockade” från mitt vokabulär. Det var alltså inget medvetet val utan just en ”upptäckt”. En annan upptäck var att mitt humör förändrats. Jag hade erfarenhet av att inte tåla motgångar. När jag slog mig på tummen eller någon av alla de konstruktioner jag ständigt höll på med gick sönder brukade jag fullkomligt explodera i ilska. Helt plötsligt fördröjdes explosionerna av en sorts lugn, där jag kunde välja mellan att explodera eller helt enkelt (till min förvåning) låta ilskan rinna av mig.


SPECIELL NATTVARDSSTUND

Ett halvår senare var det dags för vinterlägret. Det jag såg fram emot mest var de frivilliga andakterna. Jag var med på varenda en av dem. En av kvällarna firade vi nattvard tillsammans. Själva nattvardsstunden höll på över en timme. Vi satt på golvet och skickade brödet och saften mellan oss. Ibland sjöng vi en sång, ibland bad någon en bön. Mest var vi tysta. Min gudsupplevelse var total. Jag njöt av Hans närvaro. Aldrig hade jag känt den så påtagligt.


FLER KRISTNA VÄNNER

Några år senare började jag lära känna lite folk hemma i Norrköping som delade mitt gudsintresse. Jag följde med på några ungdomssamlingar och gudstjänster i en liten kyrka som hette Vilbergskyrkan. Det här var precis som SKA’UT och jag kände det som att komma hem. Jag följde med till ett ungdomsläger på en lägergård utanför Norrköping som hette Sikargården och trodde att de skojade med mig när de sade att vi skulle ha flera timslånga Bibelstudier varje dag. Vittnesbörd visste jag kunde vara intressanta och en kort andakt också, men ”Bibelstudium” lät väldigt, väldigt trist. Det var en ung pastor från Fornåsa som höll i Bibelstudierna vilka visade sig bli det mest relevanta och intressanta jag lyssnat till i hela mitt liv.

BÖN OM TECKEN FRÅN GUD

Jag och ett par kompisar hade nyligen startat ett band. Eftersom två av oss var kristna hade vi enats om att vi skulle ha en lite kristen profil (även han som inte var kristen var med på det). Vi kallade oss för ”Messenger” och tänkte vara ”budbärare” för kristendomen på ett lite mystiskt sätt. Vår första låt med text hette ”År Noll” och handlade om ett väntade folk, en skrift med framtidsförutsägelser och en konung från en annan värld. Vi skulle snart ha en spelning i en kyrka i Åby utanför Norrköping, samhället där jag vuxit upp. Någon gång under lägret på Sikargården kom jag fram till att jag ville säga någonting på den konserten. Jag visste inte vad jag skulle säga men bad Gud ge mig ett tecken så att jag fick något att säga. Gud fick onsdagen samma vecka som konserten som deadline. Jag visste att jag skulle hinna träffa två personer som hade erfarenhet att höra saker från Gud innan dess. Den ene var min ett år yngre kusin Annelie. Henne träffade jag på en släkttillställning. Jag höll mig nära henne hela kvällen och gav henne flera hintar, men det ledde ingenstans. Efteråt tänkte jag att hon har ju över en vecka på sig att ringa eller skriva ett brev så det är ju gott om tid. I Vilbergskyrkan fanns en man som hette Jon-Erik och hade hört allt möjligt från Gud. Jag försökte småprata lite med honom de tillfällen jag var i kyrkan, men inte heller han hade någon hälsning till mig.


OVÄNTAT ”TECKEN”

Dagarna gick och deadline-onsdagen kom. Jag höll mig vaken lite extra länge och väntade på att någon skulle ringa. När jag till slut gick och lade mig var det med den gnagande frågan: ”Vad i hela världen ska jag säga nu på konserten?” Jag låg och funderade ett bra tag utan att få någon idé. Framåt småtimmarna började jag fantisera om att Gud skulle lösa det hela genom att tala till mig i en dröm under natten. Jag tänkte mig en dröm där jag mötte en ängel på en äng (många vittnesbörd om drömmar från Gud utspelar sig just på ängar). Jag tänkte mig att ängeln talade till mig och sade: ”När du vaknar ska du ta fram din Bibel och slå upp Jesaja 7:14.” Bibelordet var helt ryckt ur luften – men givetvis blev jag efter en stund nyfiken på varför jag dragit till med just Jesaja 7:14. Jag tände en lampa och kisade mig fram till konfirmationsbibeln. Jag började bläddra i den under tiden som ögonen vande sig vid lampskenet. Min Bibelkunskap var extremt begränsad. När jag exempelvis hittade Jeremia blev jag osäker på om det ens fanns en Bibelbok som hette Jesaja. Jag hade kanske misstagit mig. Till slut hittade jag med hjälp av innehållsregistret ändå Jesaja och började bläddra sida för sida för att komma till kapitel sju. Jag följde verserna med fingret tills jag kom till vers fjorton och läste: ”Så ska då Herren själv ge er ett tecken.” Jag blev riktigt, riktigt förvånad! Jag övervägde hur stor sannolikheten var att detta enbart var en slump. Jag hittade på ett tiotal Bibelhänvisningar till och slog upp dem. Alla talade enbart nonsens. Jag funderade på om det fanns någon mikroskopisk chans att jag lärt mig detta Bibelord vid något tillfälle, men det var också helt osannolikt. Jag hade precis fått lära mig nyttan med att memorera var vissa saker står i Bibeln och lärt mig 3-4 sådana ställen. Tidigare hade jag aldrig reflekterat över i vilken bok, kapitel eller vers olika saker stod i. Jag kunde heller inte erinra mig att jag någonsin lyssnat på en predikan eller andakt som hade snuddat vid detta Bibelord. Jag fick den stora förmånen att enkelt och ärligt kunna berätta om en väldigt relevant och intressant upplevelse under konserten – att Gud, Universums Skapare, kanske hade talat direkt till mig!


MÖTE MED EN ”SUPERKRISTEN”

Några somrar senare fick jag ett sommarjobb på textilfabriken Strömma. Jag packade försändelser, flyttade tyger i lagren och sopade. Efter några dagar anslöt ytterligare en sommarjobbare som var några år äldre än mig. Det visade sig vara en väldigt kristen kille. Den mest ”superkristne” jag träffat i hela mitt liv. Han stod inte bara för att han var kristen. Han ”attackevangeliserade”. Han hade precis gått Livets Ords Bibelskola och allt i hans tro var väldigt självklart för honom. Min reaktion var: ”Oj, är det kanske så här man borde vara om man är kristen?” Under mina långa ensamma stunder när jag sopade och flyttade tyger i lagren började jag fundera. Allt i min tro var ju långt ifrån självklart för mig? Vad trodde jag egentligen? Hur hängde min världsbild ihop? Jag vred och vände på allt och körde till slut helt fast i ”Ondskans problem”.


FÖRLORAD TRO

Jag var väl insatt i tankarna om människans fria vilja, men det finns ju saker som ligger helt utanför människans kontroll. Naturkatastrofer exempelvis. Och spädbarn. Hur skulle det kunna finnas en god allsmäktig Gud när det inträffar naturkatastrofer som leder till att spädbarn omkommer under stort lidande? Hur skulle det kunna finnas en god allsmäktig Gud när det föds så gravt missbildade barn att det enda de får uppleva är förvirring, smärta och för tidig död? Jag fann mig själv dra slutsatsen att jag måste ha bedragit mig själv. Mina upplevelser av Gud måste ha varit inbillningar och smått otroliga spratt av slumpen. Mitt logiska resonemang kändes helt vattentätt och jag var tvungen att vara konsekvent mot mig själv. Jag kunde inte annat än att deklarera för mig själv (och Gud om han trots allt fanns) att ”Jag kan inte tro på dig längre Gud”.


ANONYM ATEIST

Jag tyckte inte att det fanns någon orsak att deklarera denna insikt med buller och bång. Jag tyckte det var bättre att kännedomen om denna förändring hos mig var något som fick växa fram med tiden. Jag ville inte argumentera om detta med mina föräldrar och vänner. Jag unnade dem gärna sin tro. Senare samma sommar var jag och familjen och hälsade på några sysslingar i Bankekind utanför Linköping. Framåt kvällen föreslog de att vi skulle gå på ett tältmöte som några frikyrkor i Linköping arrangerade. En välkänd evangelist skulle predika och en ungdomskör från Örtomta skulle medverka. Alla, inklusive jag, tyckte att det var en jättebra idé. Jag tänkte mest på att det antagligen fanns gott om trevliga tjejer i ungdomskören och bland de övriga närvarande. Gud och jag hade brutit med varandra, men jag hade ingenting emot vare sig kristna människor eller kristna tillställningar.


NYA UPPLEVELSER AV GUDS NÄRVARO

När vi kom dit började dock övertygelsen att Gud inte fanns att vackla. Redan när vi klev in i tältet började frågan arbeta med mig. Återigen kände jag ”närvaron” som tidigare betytt så mycket för mig. Den fanns i hela tältet, men till skillnad från tidigare upplevelser fanns den bara runt omkring mig. Inuti var det tomt. Från mig var Gud uthunsad. Ungdomspastorn från Örtomta ledde mötet. Det var något hos honom som gjorde ett starkt intryck på mig. Predikan gick mig förbi. Jag vet inte om jag lyssnade. Jag satt mest och grubblade över alla intryck och hur jag skulle hantera min upplevelse av Guds ”närvaro”.


EN NY CHANS

I slutet av gudstjänsten hade jag fattat mitt beslut. Jag ville ge Gud en ny chans. (Nu kommer vissa att sucka över den suggestiva väckelsemötesinramningen. Läs gärna vidare ändå. Jag tror det kommer bitar som du känner dig mer hemma i.) Alla hade uppmanats att stå upp under lovsångerna. När evangelisten sade åt alla som ville ta emot Jesus att räcka upp handen ville jag egentligen väldigt gärna. Men vad skulle mina föräldrar och sysslingar säga? De visste ju inte att jag förlorat min tro. Då gjorde evangelisten nästa inbjudan och den passade mig perfekt. Han utmanade alla som ville överlåta sig på nytt till Jesus att räcka upp en hand. Sakta räckte jag upp höger hand och viskade: ”Jesus jag vill ge dig en ny chans – eller – egentligen är det nog så att jag vill att du ger mig en ny chans.”

”Närvaron” strömmade in i mig med full kraft. Tårarna började strömma. Någonstans inom mig öppnade Gud ett fönster en liten stund så att jag med mina inre sinnesorgan kunde erfara, lika klart som om jag sett det med mina fysiska ögon och hört det med mina fysiska öron, att Gud trots allt var både allsmäktig och god. Hans godhet var inte heller diffus och allmän – Han älskade mig personligen med en brinnande kärlek.


NY MÄNNISKA

Gud talade inte till mitt förnuft den kvällen. Jag kunde fortfarande inte logiskt förklara hur det kunde finnas så mycket ondska och orättvisa i världen, men jag var bergfast övertygad att det fanns en fantastiskt god och kärleksfull Gud. Det påverkade hela mitt liv. ”Född på nytt”, ”ny människa”, ”förvandlad”, var perfekta beskrivningar på vad som hänt med mig. Den förnuftiga insikten att Gud inte fanns hade inte känts speciellt angelägen att sprida, men den här totalupplevelsen av Gud kändes oerhört angelägen att dela med sig av. Jag berätta om Gud för alla jag träffade. Jag läste Bibeln och samtalade med Gud så fort jag fick tillfälle. Jag tackade nej till ett antal civilingenjörsutbildningar som jag blivit antagen till och gick en sex veckors Bibelskola och arbetade ett år som medhjälpare i en församling i Mariannelund. Jag trivdes som fisken i vattnet. Jag övervägde länge att bli pastor. Jag ville nog väldigt gärna bli det, men jag hade ingen upplevelse av att Gud ”kallade” mig till den tjänsten. Däremot hade jag en upplevelse av att Gud kallade mig att arbeta hängivet för hans rike som en av de ”vanliga” medlemmarna – att jag skulle åka hem och ”ta på mig blåstället” och tjäna Gud som frivilligarbetare.


TRO ELLER FÖRNUFT

Hela denna tid befann jag mig alltså i ett tillstånd där jag inte riktigt litade på mitt eget förnuft. När det gällde livets stora frågor trodde jag det var lönlöst att försöka resonera logiskt. Jag trodde att man bedrog sig själv och ofta undermedvetet drog felaktiga slutsatser för att man antingen ville att någonting skulle vara på ett visst sätt eller också för att någon av de fallna änglarna (en av ”djävulens demoner”) viskade lögner till en. Det tragiska är att jag ofta uppmuntrades till att fortsätta stänga av mitt förnuft av olika frikyrkliga predikanter och böcker. Ända sedan upplysningstiden har det funnits ett starkt stråk inom kyrkan som värjer sig mot förnuftet på olika sätt. Det är inte helt ovanligt att kristna ungdomsgrupperingar odlar en kultur där det är andligt märkvärdigt att kunna tro saker trots att förnuftet säger det motsatta.


PROMENADER

Jag kunde dock inte stoppa de svåra frågorna. Frågan om ondskans problem kom upp gång på gång. Jag kunde heller inte låta bli att fråga mig hur säker jag egentligen var på att allt i kristendomen var rätt. Jag hade upplevt Gud. Jag var väldigt säker på att det fanns något fantastiskt närvarande i hela universum som var personligt och kärleksfullt och på alla sätt kvalificerade sig för benämningen ”Gud”. Däremot brottades jag med frågan om det verkligen var den Gud som Bibeln beskriver som jag hade fått kontakt med eller om det bara var så att det var det sammanhang jag vuxit upp i och att den Gud som jag upplevt gav folk i alla religioner som sökte honom ärligt upplevelser av hans närhet. Eftersom jag inte visste hur jag skulle hantera mitt eget förnuft hanterade jag dessa grubblerier genom samtal med Gud. Ofta gick jag långa promenader och frågade Gud om dessa saker och gick sedan och försökte lyssna. Eftersom jag inte upplevde att jag fick några tydliga svar på dessa frågor fick de periodvis följa med på mina promenader och periodvis vila.


KRISTET TÄNKANDE

Många år senare ficka jag en bok i min hand med titeln "Kristen på goda grunder" (Stefan Gustavsson, 2000, Cordia). Jag hade stött på en del liknande litteratur tidigare, men ärligt talat hade jag hittills inte förstått idén med att försöka sammanföra den kristna tron med seriöst tänkande. Av någon anledning lyckades denna bok avväpna mig från mitt högst onödiga förakt för kritiskt tänkande i trosfrågor. Plötsligt vågade jag börja gräva på djupet och upptäckte att det fanns många stora kristna tänkare som gått före mig och ställt alla de frågor jag trodde att jag borde undvika. Till min förundran upptäckte jag att många frågor som verkade motsäga min kristna tro ledde till djupare frågor som istället stärkte min kristna tro och tillit.

Jag vet att det är svårt att vara skoningslöst kritisk mot något som man levt i under många år och byggt en hel del identitet kring. Jag kan inte ärligt påstå att jag varit helt objektiv i mitt sanninssökande. Jag vet inte om det ens är möjligt. Dock är jag övertygad om att människor, som vänder på samma stenar som jag börjat vända på ofta kommer fram till en kristen tro på köpet.


EN CIRKEL SLUTS

Ekvationen som först fick min tro på fall var enkel: Det onda finns. Världen är full av orättvisa. Därför kan det inte finnas en Gud som är både god och allsmäktig.

En av de stora funderingarna jag burit med mig ända sedan jag återkommit till tron var: Vad finns det för belägg för att den Gud som jag mött är samme Gud som Bibeln beskriver?

Man kan väl säga att någon form av cirkel slöts när jag genom litteraturen fick vandra tillsammans med några tänkare som bearbetat dessa frågor på djupet. Hur förklarar de andra religionerna/världsåskådningarna "ondskans problem"?


ONDSKANS PROBLEM

(De närmsta styckena är i mycket hämtade från boken "Kristen på goda grunder" som nämns ovan.)

Inom NATURALISMEN är utgångspunkten att allt som finns ytterst går att reducera till energi och materia. Till skillnad från kristendomen, som talar om gott och ont utifrån Gud som den yttersta normen, finns ingen norm som definierar gott och ont. Istället väljer man att upplösa begreppen gott och ont. Enligt naturalismen finns inget gott och ont utan endast handlingar och tillstånd.

Enligt ÖSTERLÄNDSK PANTEISM är allt gud och därmed är allt ett. Här finns inte heller någon norm för gott och ont. Verkligheten är opersonlig och bortom moralisk åtskillnad. Om allt är ett – vad är då fel? Ondskan har ingen existens, den är ett tankefel. Det egentliga problemet är att kalla något ondska. Det finns ingen grund för kamp mot orättvisor och ondska – målet är ju att befrias från världen, inte att förändra den.

Den ISLAMSKA gudsbilden är i många avseende väldigt lik den kristna, men på flera områden, som är relaterade till ondskans problem, skiljer de sig åt. Det finns inget syndafall i kristen mening. I Koranens motsvarighet ses Adams synd som en exempelberättelse om människans synd och Allahs förlåtelse. Om det inte finns ett radikalt brott i mänsklighetens historia mellan vad Allah en gång skapade och det som nu finns, blir Allah i grunden ansvarig. Varför skapa en människa med så mycket splittring och trasighet, med ett ego som har en förmåga att ödelägga så mycket som kommer i hennes väg? Varför skapa en värld där lidande, sjukdom och död är oundvikliga realiteter? I Islam betonas Allahs makt så starkt att den tenderar att bli allorsaklig.

Enligt den JUDE/KRISTNA världsbilden skapades allt från början gott. Från början levde Gud och människa i harmoni och samarbetade i förvaltandet av jorden. Skaparen är genuint god och till sitt väsen kärlek. Någonstans i urhistorien gjorde människan revolt mot Gud och valde det onda (valde bort Gud). I och med detta förändrades människans natur och den splittring vi alla upplever mellan ondska och godhet bottnar i dels det goda människan skapades till från början och dels den trasighet som går i arv från generation till generation sedan människan valde det onda.

Extremt kortfattat... Det skulle vara intressant att prata med någon som verkligen landat i något av de förhållningssätt till ondskan som de icke-kristna världsbilderna leder till. Jag kan i alla fall inte identifiera med något av dem även om jag anstränger mig.

(Det finns många övriga filosofiska frågor som jag har haft stort utbyte av att få gräva i tillsammans med de kristna tänkarna, men ondskans problem får räcka som exempel i denna reseskildring.)


ÄKTHET

Jag har gjort en liknande resa beträffande all oäkthet som finns inom kyrkorna, men det ska jag återkomma till vid ett annat tillfälle.


SÅ - HUR KAN JAG VARA EN KRISTEN?

1. Mina erfarenheter av Gud är viktiga. Gud har "visat" sig för mig på olika sätt och jag kan känna hans närvaro nästan när som helst bara jag stillar mig och känner efter.

2. Alla mina grubblerier över min egen natur får bara en vettig förklaring i den kristna världsbilden. Hur kan vi se så mycket nästan övernaturligt gott i små barn ibland. Varför kallar vi dem för "oförstörda" när de utför extraordinärt osjälviska handlingar? Hur skulle man kunna kalla kärlek och hat för likvärdiga "tillstånd"? Är det möjligt att se kärleken som annat än referens och hat som annat än perversion, missbruk eller brist på referensen?

3. Min kristna tro blir faktiskt djupare och djupare ju mer kritiskt jag närmar mig den - om jag är öppen.

4. Kristendomen i sig verkar bara bli starkare ju ärligare den utövas. Jag har varit mycket i kontakt med beteendet att försöka övertyga folk att bli kristna utifrån att man låtsas att allt blir underbart och perfekt när man blir kristen. Det är inte många som låter sig luras av sådana omvändelseförsök. Senare har jag haft förmånen att vara med i olika samtalsgrupper där man är brutalt ärlig om sin Gudstro och sett många människor komma till tro.

- - -

Det finns mängder av kristna som har en helt annan personlighet och vars ärliga tro baseras på andra saker än min. En del har missuppfattat allt och drar skam över hela kristendomen genom att utnyttja den som ett verktyg i sin egen maktlystnad. De flesta behöver inte grubbla lika mycket som jag - och upplever det ibland obehagligt med oss som "ifrågasätter" inifrån. Men det här är jag och ett försök att föklara hur jag, som tänkare, trots allt kan vara ganska "viss" om sådant vi inte kan "veta".