De blickade över mina gårdar, dessa stjärnor. De samlades
över mina ägor och såg ner på mig.
Mörkret slöt sig kring mitt föräldrahem, mörkret hotade
bli evigt i natten som sänker sig.

Jag ber stjärnorna om ett tecken, ber månen öppna sitt
silveröga och säga mig att natten inte är oändlig.
Tystnad. Tyst förblir så himlen över mig, drömmande
stilla i stellär klarhet vars celesta under undgår mig.

Hur jag än ber dem förblir de tysta, ett underskönt sken
strålar från stjärnorna över mig. Men de är tysta!
Mot mig kommer skuggorna och de drömmande mörkret;
jag känner strålarna mot min hud, så kalla de är.

Minnena av min egen dödlighet (såsom den en gång var)
kommer över mig återigen, jag ser månen öppna sitt öga.
För mitt inre öga ser jag virvlar, novor, galaxer som
driver fram dessa och andra syner för mitt inre.

Jag ser det slott där allt en gång verkar ha börjat,
där gryningen en gång bröt fram för första gången;
där drömmen slutade vara dröm och blev det här.
Långsamt drömmande i ändlösa skuggor.

Här härskade en gång varelser som saknade namn,
som var och som är och förblir Oändliga.
Deras namn är skylda i celest mörker, beslöjade
är deras ansikten. Förbi är de Oändligas tid.

Länge styrde de i slottet i gryningen, universums allt.
Men som alla varelser mötte även de sitt slut -
ty allt falnar slutligen, multnar, blir till stoff,
så även Oändligheten när dödliga varelser föddes.

Nu har dödligheten spridit sitt nät över världarna,
varelser lever, drömmer sedan i evigheten.
De blir vaggade till sömns i det oändliga alltet,
det enda som lämnat kvar från den tid som var.

Men nu tystnar stjärnorna över mig,
månens öga förblir stängt, blint i himlen.
Det jag ser kan vara slutet, det sista
av min egen och allas dödlighet.

Vi sjunker ner till kosmiskt damm,
känner för en stund de Oändliga i stoftet.
Kvar är endast oändlighetens dvala,
den tunga sömnen som varar för evigt.