Så satt vi där igen,
i samma båt på öppet hav

Med ingen att ro våra brutna åror,och ingen att ta oss hem på nytt,
var vi förlorade själar utan ansikten?


Jag minns att du såg på mig,men blicken var lika tom som ditt hjärta
Och orden jag ville kasta på dig,kvävde min ömma hals


Inatt tog du stjärnorna,
inatt tog du livet

Sköra barn med sammetslen tunga vrålade i mörkret
Ångest,
all denna ångest

Jag kryper på golvet bland damm och gammal smuts
söker efter ljusspringan från dörren som skulle leda ut

Men någonstans sprack mina ögon,
någonstans sprack mina läppar

Tryggheten,
kärleken,
de var ett hem att älska i

Men mannen vid porten nekade oss inträde

så vi föll ihop som gårdagens ruiner
och tillät oss att gråta,

de salta tårar var tårar av sanning,
men ingen frälsning för den som levt i en lögn

Så ta mina sista andetag och klistra dom i en bok av minnen för att när saknaden tar vid låta mig andas mot din bleka hy en sista gång