Med sina varma händer fumlandes över min kropp väcker han upp mig för tidigt en söndagmorgon,
molnen hänger tunga utanför och lovar mig regn,
men hans ögon är fyllda av solsken när han ler och kysser mig lätt

Det doftar av kaffe i ett sönderknullat vardagsrum och jag har aldrig älskat en doft mer

Kring hans panna har jag bundit band för att få behålla honom kvar i tid och evighet, med ord han inte förstår har jag dyrkat upp låset kring hans orörda hjärta och nu smeker han mina vingar med en viskning

Jag har kommit på mig själv med att erkänna att jag älskar honom,
enkel kärlek

Och jag har kommit på mig själv med att inse att jag nog trots allt är väldigt
lycklig

Jag vill hitta ett sätt att tacka för allt han ger mig,
men är inte sugen på att skicka gamla klyschor med tomt innehåll

Ändå är det lite som på film,
jag behövde räddning
och han är min hjälte

Men jag tror nog han vet,att han sakta börjar förstå
Att när min hand vilar sig till ro i hans
så är värmen jag sänder äkta


Och när han låter sina läppar möta mitt trötta ansikte så slår tanken mig på nytt:

\"Han är den första som kysst mina ögon utan att veta dess färg\"