Det är rörigt i ditt hjärta och så har det varit länge. Ögonfallna bjälkar ligger strödda lite varstans bredvid, illusionsflor och mörkröda sårskorpor. Ibland blöder man när man ser. Vissa hörn är välstädade, här huserar helgedomarna, känslans kristallvaser, hoppets fågelägg. Det vackra och det sköra. Andra hörn härbärgerar sovande monster. Och mitt i, i ljuskäglans mitt, står en stol på vickande ben. Där sätter jag mig.

Du vill inte ha mig här och ibland känns det som om jag älskar dig emot din vilja. Som om jag tvingar på dig ömhetsbevis, som välmenande mödrar tvingar i ungarna fiskolja. Kanske kommer du en gång se, att jag band dig för att hindra dig från obotlig skada. Kanske kommer du hela livet att se mig som den som begränsar, som förhindrar, den som säger nej. Men allt jag gör mot dig, gör jag för dig. Vet att din ångest skadar även mig. Och t.o.m. när jag tvingar dig att prata, önskar jag i hemlighet att det du säger inte fanns.