regnet smattrar som smatterband
vågorna leker som småbarn, hårt och intensivt
vinden vänder paraplyet ut och in
där jag går och filosoferar i min egna värld

jag vandrar på i sakta mak
hör inte bilar komma
ser inga lyktor försvinna
tårar
rinner
längs med kinden

ensam och övergiven
fast jag fortfarande är älskad av andra
varför skulle du betyda så mycket för mig
och varför skulle det här spela en så stor roll

kanske var det vändningen
att jag äntligen mådde bra
att jag kände att jag kunde lite på mig själv
och inte var rädd för att falla

eller kanske var det omständigheterna
och välviljan som spelade mig ett spratt
kanske spelar det ingen roll
för det är ganska över nu

jag hoppas du finner vad du söker
att du lever ett liv i frid
kanske växer upp en aning
och lär dig nåt av det som hänt


jag har lärt mig att det inte är farligt
att vandra på
kärlekens
stig