som när tystnaden ger mig tinnitus och lövens sus rispar mina trumhinnor

lägger örat i gräset - hör insekternas klickande ljud av ben och käkar

som när orden staplas tungt på varandra och det understa kvider av smärta

pekar trädens grenar inåt när de dras mot den framrusande sköna saven

som när det tysta öronbedövande dånet när min andhämtning stegras

får blodet att bubbla av kolsyra och jag ser stjärnor i en syrefattig hjärna

som när synkronicitetens villkorslösa lagar slänger blodiga öden i mitt knä

då när jag sorgset inser vidden av människors vånda och sakrala behov

som när gud övergav människan till förmån för nakna ängladanserskor

och grävande i fadda förstorade näsborrar till pling-plong-musik a´la harpa

som när jag lämnar min sovande kropp på natten för viddernas blå frihet

smekandes den silvertråd som håller mig kvar och vid liv - min navelsträng

som när mitt skrivande övergår mitt lilla förstånd och jag hjälplöst ser på

när mina fingrar utövar den märkligaste dans över dammigt tangentbord

som när någon drog ur sladden