Grön korridor, röster och ljud men inga ord, trästolar men inga som sitter på dom. Damm i hörnen och något som blott liknar vad det en gång var. Inga bevis bara fakta. Fasader och förfallna byggnader, miljoner röster men inga ord, bara skrikande missär och sorg som fyller upp och rinner över.
Blottad ondska lurar i omgivningens skepnad och ohämmade andar och väsen.
Vad försegick här? Pansar och ljud avsmattrande kulor, de smattarar i oändlighetens tysta fyllda hus av vrede och smärta. Lukt av uppoffring, blod och skräp. Många tankar och alla de fula tankar om värdet av själ och så totalt kaos.
Upprivna sår, det gör ont och hård metall skallrar där jag går i mardrömmarnas korridorer. Att lära av ondska ger stabilitet och jag förundras över försumningen.
Förnekelsen lever sitt egna liv och jag vill kasta upp på människan, spy upp allt rätt upp i ansiktet av ren avsky för oss själva och vår svaghet och feghet.
Förhållandet till de lidande och de oskyldigas eviga skrik som ekar längs korridorerna som länge hålliuts bakom stängda dörrar, kanske lite på gl¨nt dp och då men inte mer än så.
Korridorerna skriker om hopp, hoppet på att vi en dag lär av det förflutna och slutar hysa agg mot det som är främmande för oss.
Jag gråter en stilla tår, visar att jag bryr mig för vad det är värt.
Maktlösheten har sin egna kungatron och religion jag kan spotta på den ,en ensam gör jag egentligen inget mer än stampar i kvicksand av hopplöshet.
Varför finns så många stängda ögon bakom ridåer av stål?
Kan jag få ett endaste öga att blinka och skymta den grymma tillvaro som existerat här och i brist på andra ord att beskriva den renaste rädsla och fruktan se den?
SE vad som behöver göras och se till att skuggan höjs från de ställen där allt är så svart att Gud lämnat sitt sista hopp och sörjande kropar svävar över taken. Lyssna på deras sång!
DE skriker ut sin sorg och platsen krymper och v¨rdet av lidandet också, det som syns så tydligt tystas ner för att det är lättare att glömma.