Grymheten hade uppenbarligen svalnat idag. Min vän,

för solen sken faktiskt. Och vi var knappast ledsna över

vinterns tomhet. Och den var inte ledsen för oss heller.

 Våra sår läkte på ett magiskt sätt, men jag kallar det

knappast magi då jag icke tror på sådant. Till och med

daggdropparna var borttorkade, det blev jag lite ledsen

över. Men någon lyste upp det ändå. Jag tror det var

solen som sken.

 

 

Och blåbären var redan för-svunna

och det var det där blåa runt barnens

mun som inte avslöjade att hararna

har varit framme. Det hade dom inte,

inte när vi var där. För dem var inte

där heller. Heller, vi skrattade allt

bra igen, för  fyra  korta sekunder.