Jag vet inget vackrare än hon, med ögon som pärlemorskulor och blanka som stenarna man hittar vid havet.
Lätt som en vind som smeker mig på kinden och tar min hand i sin.
Hon ser på mig med en tanke jag inte kan fatta tag om och fäster sina ögon på mig, blinkar med sina ögonfransar och ler.
Hon ser på mig som ingen annan.
Hon får mig att le när det regnar ute och jag tror ibland hon är en nätt liten älva i människoskepnad.
Jag kan se henne och hur hon dansar och jag gillar att studera henne när hon jobbar, hon är så nära mig.
När blott en enda droppe faller från hårfästet av ansträngning och ner över pannan då måste jag nästan se bort så hon inte tror jag stirrar...
Jag ser henne dansa framför mig och jag ser henne sovandes på min kudde. Jag vill bara somna och höra dom trygga andetag hon ger ifrån sig oavsett hur svårt allt kan verka. Hon är en riktig kämpe.
Hon somnar alltid först så jag brukar lägga min arm om hennes varma kropp och så vet jag att jag inte blir bestulen på det vackraste som finns medans jag sover.
Hon vilar i mina tankar och drömmar så fort vinden sveper förbi, jag vet att hon finns där då med sina vakande ögon.
Hon ser på mig och jag faller, jag faller stenhårt
Hur kan jag inte göra det?
När det vackarste som finns sover bredvid mig och lämnar ett avtryck av vällust av att bara finnas till, nära mig.
Så nära, så mjuk och när hennes läppar nuddar mina då vet jag hur lätt det är att glömma allt annat och bara njuta av det vackraste som finns.