Äppelpojken sa till Apelsinflickan:

Om du dansar tre varv runt solskenssjön,
varje månskensnatt kommer du mista din
kaprifolkjol. Det är synd och synden
straffar någon annan. Skratta för
det innan frukten faller för
långt från träden. Som du
gör när det går sju
nätter för varje
enslig dag.





Apelsinflickan sa till Äppelpojken.

Jag plockar gärna
mina ickemeloner
med någon annan
nästa gång. Om du
nu ska envisas med
att ta av dig dina
polisonglösa stövlar.
Regnet kommer in ändå,
ska du se. Visa upp
din sura vitaminmin
och le lite smått i
hörnen. Dom är gråa
liksom du och alla
ibland. Jag accepterar
men inte såklart, om
du klipper hål i mitt
paraply med prickar.





Äppelpojken sa till Apelsinflickan.

Säg inte så. Det är jag som kan trösta dig om
blodsugarkolan blir lite för urtunnad, om
knivarna om natten börjar bli slöa, om
solen inte hålls kvar i bergvärmen, om
alla är elaka, om du blir sårad, om
dina målningar och konstiga verk
blir lite för svarta, om
dom faller ner av tunghet
och ängslighet,



då din mamma gråter blod,
och, då
din pappa stänger inne sina
tunga tankar om resten av världen.

Det är jag som vet att även dom egentligen inte bryr sig om,
om du stänger inne halva världen och ute den andra,
ger dig själv luft som är svår att andas,
om du tynger ner dina perfekta tår
och knakar lite i porslinet,

och när du gråter femtisjutusentrehundrafyrtionio tårar per halvdygn.
Det är jag som kan trösta dig
för vi älskar väl varandra?





Apelsinflickan var först tyst, men viskade sedan till Äppelpojken.

Jag gråter
sällan och
jag gråter
när du inte
är där. Jag
gråter för dig
och om dig.
Och faktiskt på
sistone även
inför dig.

Älskar jag dig då?
Älskar du mig då?






Äppelpojken sa till Apelsinflickan.

Vi är unga och oh, så lyckliga, när
vi skrattande vandrar sorgegatan ner.

(För egentligen gråter vi sådana där låtsastårar, de som skvätter ner dom
runda hörnen, i sin och sitt besvär att hitta hål i tillvaron.)

Och föresten, och såvidare. Fyra
nya meddelande väntar på dig i
alldeles-för-länge-sedan-trädet.
Skriv ett svar och mist en vän
på ett definitivsätt.




Apelsinflickan gjorde som Äppelpojken sa, för visst älskade hon honom. Världen var ju trots allt menade för dom och Apelsinflickan visste väl innerst inne att dom var menade för världen.
Hon övertygades av en kyss och en kram.


Äppelpojken lämnade än en gång Apelsinflickan själv, med funderingar om det mesta. Föga övertygad och otroligt övergiven avverkade hon de första trettioåttatusenfyrahundrafemtiofem kärlekspölarna.
Han valde att kalla dom så.



Världen var uppenbarligen inte redo för apelsinflickans val, och världen övergav henne, tillslut, då hon sakta vandrade vidare på sin befrielseprocess från den. Genom natten och kvällens 11,5 timmar.
Världen förlorade henne, och grät för henne.
Hon förlorade världen och grät för honom.














Äppelpojken kom än en gång tillbaka till Apelsinflickan. Övergivenheten var som bortblåst av tussilagodrömmar och sammetskyssar,

och Äppelpojken sade till apelsinflickan.

Visst känns det bättre nu?





Apelsinflickan försökte övertyga även sig själv, när hon talade för äppelpojken till resten av världen att dom i alla fall hade varandra.



(Äppelpojken svarade med en kyss.)

















och Apelsinflickan grät av tysthet, nu var det för sent.